– Det borde finnas 500 böcker i varje klassrum, sa Lennart Hellsing då jag intervjuade honom för några år sedan.
Han menade att det bör finnas 500 olika titlar i varje klassrum. Det ska naturligtvis finnas bibliotek också. Men det är få klassrum som är utrustade så i Sverige. Väldigt få. Det finns klassuppsättningar av den bok läraren valt att undervisa ur och så ligger det någon bok lite ensam på ett bord.
Det borde finnas 500 elevarbeten att studera i ett klassrum tänker jag. Det finns sällan 500 arbeten att titta på.
Det borde finnas mängder av redskap tillgängliga för eleverna att pröva med. Jag tänker en hel mängd av mätredskap, vågar för olika tyngder, tyngder för att jämföra vikt med, pennor, ritmaterial, färgpennor, papper och så stenar, blommor, vackra föremål att vila ögonen på.
Det borde finnas utdrag ur texter att läsa. En strof av en dikt på vägen in i klassrummet. Det borde finnas en overhead där elever kan leka med skuggor och undersöka förstoringar och ibland lägga på en vacker transparens med en färg – kanske gul eller röd – för att vips skapa färg i klassrummet. Jag saknar blädderblockens möjlighet för att eleverna synligt genom dem kan dela innehåll. Jag saknar de pedagogiska platserna att tillsammans upptäcka datorn och nätet och hur att lära sig förstå varför man klickar där man klickar. Jag önskar att man kom in i ett klassrum utan att kunna urskilja vilka redskap man satsat på utan att allt finns och är integrerat på ett naturligt sätt. Datorer och böcker, paddor och pennor, papper och kartblad, Google Earth och en gammal väggkarta från förr (så underbart att diskutera skillnaderna). Och mängder av linjaler och mängder av fotografier, mängder av … ja allt.
Det borde finnas en kanon till datorn och i datorn mängder av små texter att alltid inleda lektioner med, visa konstverk eller fotografier, se en AlfonsÅberg film från Youtube eller en musikvideo där en melodi spelas på en gitarr av sex personer, eller ett musikstycke med en sång av Evert Taube …
Skolan är generös, står det i Lgr 11. Jag frågar mig om det syns i själva skolan? Syns det i mängderna av böcker att läsa? Syns det i ordnandet av elevernas arbeten? Syns det i omsorgen om klassrummet som ett lärande rum?
Jag minns mina besök på Nya Zeeland. Där diskuterades rummet och dess lärande uppdrag. Det ingick i utbildningen av lärare. I de klassrum jag besökt i andra länder är innehållet rikt och mångfaldigt utrustat, och eleverna … ja, de har tillgångar där, redskap av olika slag – att lära och pröva genom. Och från högsta ort lade man sig i klassrummets innehåll för att säkerställa att eleverna kan mötas i ring – alla klassrum utrustades med runda samlingsmattor. Och jag funderar över denna styrning och varför det inte finns ett kapitel om lärandets miljö i våra styrdokument?
Vi har ett vidgat textbegrepp i vår kursplan i svenska. Har man en bok kan man knappast omsätta detta begrepp. Om textrörlighet ska omsättas och förverkligas måste eleverna ha tillgång till variation av böcker och media. Jag ser inte detta med hur ett klassrum ska rustas som ett enskilt uppdrag för läraren utan en uppgift för de som styr och ställer med skolan. Att ge text kan vi alltid göra. Tekniken finns där för att möjliggöra det generösa med skolans innehåll – en bild, ett fotografi, en tavla från något museum eller en sida ur en bok vars text ligger läsöppen för alla. Den läraren inom några minuter kommer att högläsa då lektionen börjar. Och om det inte finns böcker i klassrummet så kan vi låna från biblioteken. Högar av böcker att ta med till klassrummet.
Jag avslutar med en liten rad om lärandet:
”När gryningen kommer är du klokare utan att veta om det.”
Margareta Ekström: Ord till Johanna, 1973. Den lilla textraden kan möta elever idag och oavsett ålder kan vi diskutera den. Idag ska eleverna kunna gå hem till sina, i bästa fall, fredagsmysstunder med föräldrar och berätta att de vet att de lär sig och också berätta om vad de lärt sig under dagen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
