Pojkar! Det är inte deras fel att de är just pojkar!

Jag noterar ofta hur skillnaderna på tillsägelser är i klassrummen. Pojkar får mer och oftare tillsägelser än flickor. Det tycker jag är tok fel. Pojkar får ingen riktig uppmärksamhet då de talar om det läraren talar om. Men då de rör sig, flabbar till, tappar pennor eller vill ha gruppkontakt så får de anmärkningar. Jag skulle aldrig orka vara pojke i skolan. Vad värre är – vad händer med de pojkar som inte stör på något vis. De kanske är de verkligt bortglömda! Läs här! Läs Mats och Tysta tankar. Jag sänder mina medtankar till hans texter och synpunkter i frågan.

This entry was posted in Barns rättigheter, Pedagogik, Värdegrunden, Verkligheten and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Pojkar! Det är inte deras fel att de är just pojkar!

  1. Mats says:

    Tack Anne-Marie!
    Jag famlar fortfarande efter ett sätt icke provocerande sätt att tala om frågan. Kanske är betygsfrågan stenen som tippar vagnen?

  2. Morrica says:

    Det är inte deras fel, det är inte ens fel att de är pojkar. Det bara är, tänk om vi lärare kunde förhålla oss vuxet till det!

  3. mie says:

    Är det den sanna verkligheten?????? Jag ryser ända in i märgen. Tack för att ni båda, A-M o. Mats, informerar oss läsare. Absolut tänkvärt!
    Ann-Marie, när jag läser din bloggs kommentarer blir jag så glad över att du ibland, ganska ofta, ger dej tid att besvara kommentarerna. Jag tror att dina svar väcker lusten att fortsätta läsa o. kommentera.
    (Oj så många ”kommentarer”det blev i så få meningar.)

  4. Mona says:

    Din fråga om vad som händer med de pojkar som inte stör på något vis har jag egen erfarenhet av. Min son, har alltid varit och är fortfarande en stillsam person, nästan för stillsam och vänlig och ödmjuk på alla sätt och vis. Enlig mej, moderligt såklart, är han verkligen en hyvens kille!! Vad som hände under hans skolgång har jag analyserat sönder och samman, men nu förstår jag egentligen vad som hände. Han, i sin stillsamhet, protesterade mot hela skolväsendet. Jag och fadern var totalt upprörda över att han inte brydde sig om skolan, men, brydde skolan sig om sonen? Svar: Nej! Han var lat, han var glömsk, han var ointresserad, han var omotiverad! Resultatet blev, ingen skolgång efter 9:an. Tappra försök, men det slutade med avhopp ideligen. Nu, när han är 20, har han säkerligen en plan, men den planen är bara hans och jag försöker att acceptera att det är så också. Som mor hoppas jag bara att planen håller!! Tack för ett bra inlägg!!

  5. Anne-Marie Körling says:

    Jag tycker så mycket om att få kommentarer. Läser dem noggrant. Svarar kanske för sparsamt. Ska bli bättre. Tack Du Mie som får mig att tänka på er på detta viktiga sätt. A-M

  6. Plura says:

    De ord som ringer i mitt huvud när jag läser detta är: ”bli sedd”. Är det inte det detta handlar om?

    Oavsett om du är ”den blyga violen till grabb” eller ”skränige finnige tonårs grabben” måste man på något sätt fånga upp dessa.

    Kommer att tänka på samma fenomen i ett styrelserum. Där finns snackpåsarna och de moltigande. Som ordförande är det min skyldighet att se till att alla får uttrycka sin åsikt. Därför använder jag oftast knepet att fråga runt innan beslutet. På det viset är det inte bara snackpåsarna som får dominera beslutet.

    Samma borde gälla i klassrummet eller?

    Några funderingar från Plura om det svår för lärare att göra alla elever synliga oavsett kön.

  7. Mona says:

    Japp, bli bemött, bli sedd, bli hörd, bli bekräftad, bli erkänd, bli känd, you name it! Det gäller för pedagogen/läraren/ordföranden/chefen att försöka och att framförallt, vilja, skapa goda relationer till ALLA!!

  8. Plura says:

    Mona, jag håller med, god relationer till alla, men det innebär inte att man ska vara kompis med alla! Där går skiljelinjen.

  9. Mona says:

    Det är just det som är det kluriga i kråksången!! För mig handlar det om att vara genuint intresserad av människan jag möter. Som ledare måste jag hålla intresset på en nivå där båda vet och förstår syftet med vår relation.

  10. Ola Oh.. ok! says:

    Men detta gäller ju för pojkar även när vi blir män. Hur politiskt inkorrekt det än är att säga detta. På folkhögskola och högskola visar det sig som att man blir baktalad och inte tagen på allvar om man ”tar för mycket plats” i klassrummet dvs visar för mycket intresse.

    Hur det gick när jag som ogift fick barn och i en slags medeltida häxprocess helt rättslöst blev dömd till att inte ha något myndigt inflytande över mitt eget barn vet jag inte om jag behöver göra en utläggning om här. Jag har flera utländska kvinnliga vänner som undrar varför svenska män är så omanliga. Jag vet inte vad jag skall svara dem riktigt. I Sverige är manlighet på det hela taget ett extremt stigmatiserat ämne och det är svårt att förstå varför det ser ut så här just i Sverige. Redan i Danmark är humorlösheten och stigmatan kring könstillhörigheten som bortblåst. Jag har insett att mycket av mitt vuxna liv handlat om att tackla denna stigmata. Uppväxt i velourfamilj började jag köra bil med V8 och läste böcker av dating gurus. Det är ju inte så att man rullar ihop till en boll och självdör bara för att några har problem med att man är pojke eller man. Man uttrycker det och formas av det eller skiter totalt i det. Klart man förespråkar jämlikhet. Men det ideologiska uttrycket ”jämställdhet” har en kontekt med vissa kontroversiella inte vetenskapliga föresatser. Det är inte samma fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *