Pojkars lärande eller får man inte prata om pojkar?

Körling fotograferar 2010

- Det är inte politiskt korrekt att tala om pojkars lärande och misslyckande, sa någon idag.

Då tänkte jag genast

- Va?

Och jag erkänner mig själv fångad i ett gammaldags resonemang. Vadå inte tala om pojkar? tänker jag igen.  Klart vi ska tala om pojkarna och lära oss att se vad de ägnar sig åt och hur de väljer att lära. Det visar sig  i undersökningar att pojkar presterar sämre än flickor. Jaha! Ett sådant antagande bör leda till att man funderar över om det är sant och om jag som lärare vet något om detta, och hur jag kan se detta i min klass. För att veta och inte känna måste jag också bedöma och mäta det på något sätt. Dessutom måste jag bedöma mig själv:  Vad är jag för lärare bland mina elever? För pojkar? För flickor?

Jag är så trött på att inte få säga saker som inte är politiskt korrekta för att någon annan anser att det inte är det. Jag tänker så här:

Pojkar får ofta höra att de tar plats i klassrummen. Att de är högljudda. Att de inte lyssnar. Att de inte kan sitta still. Att de inte läser. Det sista är det jag hör oftast, men det kan bero på att man talar med mig om läsning och text. Pojkar läser inte. Jag är ledsen men jag tar inget av detta för givet. Jag tycker att både pojkar och flickor ska röra sig i klassrummen. Jag tycker att alla ska få prata i klassrummet. Jag vet att de flesta av mina elever läser om jag undervisar om litteratur, läser högt, skapar tid och utrymme för läsning, att jag visar intresse för mina elevers läsning.

För många år sedan kom det ut en underbar bok. Den hette ”Till små pojkars försvar” och den läste jag då mina söner var små. Jag behövde kunskap om små killar och om deras behov.Jag fick en hel del att tänka på. Då Stefan Fölster skriver om de stora förlorarna i svensk skola – att de är just pojkarna – då tycker jag att det är dags att vara politiskt inkorrekt och våga lyfta frågorna. Hur utmanar vi våra elever? Hur ser vi på deras gestaltande av vad de lär sig? Hur lär sig individen? Vad betyder de här killarnas kapla-byggande för deras lärande? Hur blir det då om vi säger att de ska städa undan och komma in på lektionen? Kanske trampar vi rakt i det pedagogiska klaveret när vi säger var, hur, varför och när vi lär oss och inte ser det fantastiska samarbetet som syns i bygget som växer upp mellan tre pojkar.

De här små killarna var små konstruktörer. De samtalade, samspelade, bjöd in varandra, gav förslag och byggde på. Jag stannade kvar i deras närhet en liten stund. Mitt i mitt pedagogiska språng befann jag mig ju mitt i en pedagogisk tanke. Killarna gestaltade den för mig. Och då jag gick vidare bar jag en liten sorgsen känsla av att vi faktiskt måste stanna upp och se rätt på pojkar i skolvärlden.

Jag för dagligdags protokoll över interaktionen i mitt klassrum. Jag vet vilka elever som har talat i ring, jag vet vilka som inte har gjort det och jag kan följa hur jag utmanar mina elever oavsett vilket kön de är. Men då jag började göra dessa anteckningar för 15 år sedan märkte jag att pojkarna fick mera förmaningar av arten – sitt still nu, lyssna nu, spring inte omkring - och flickorna fick beröm av det slaget - åh så fint du har gjort.

För 15 år sedan konstruerade jag kartor för mig själv och efter en månad hade jag ett underlag att analysera och fundera kring. Jag såg tydligt hur jag ställde mig positiv till flickorna och mer negativ till killarna. Det var för mig en skrämmande tydlighet som jag alltsedan dess arbetat med. Jag såg också andra saker -  att mina ”ordentliga” elever nästan inte fick någon lärarkontakt alls. Efter en månad och noggrann dokumentation började jag förändra mitt förhållningssätt. Det var mödosamt men gav genast resultat. Pojkarna fick en annan uppmärksamhet och flickorna en annan. Idag har jag inte dessa problem och jag har en hel hoper med killar som begär böcker att läsa, vill läsa, tar ansvar för sina utbildningar och flickor som gör likadant.


Förlåt mig om jag trampar på några gamla tår,

men vi måste ifrågasätta och medvetandegöra oss ständigt.

Är det inte så att vi också måste våga tänka nytt!

Vi har nya pojkar och nya flickor i en ny tid.

Anne-Marie

Här skriver Tomas Kroksmark om pojkar och flickors resultat!

This entry was posted in Barns nya rättigheter, Hinder för lärande, Strategier, Värdegrunden, Verkligheten and tagged , , , . Bookmark the permalink.

33 Responses to Pojkars lärande eller får man inte prata om pojkar?

  1. Maria says:

    Klockrent, det går inte att få in en knappnål mellan länkarna i ditt resonemang! Heltätt! Tanken svindlar….hur långt styrs vi av empirisk kunskap och hur långt bort tar våra föreställningar om både människor och företeelser oss från sanningen? En sak är säker: ett i mina ögon pedagogiskt förhållningssätt är direkt länkat till sund och ständig nyfikenhet, är absolut befriat från fördomar och är obönhörligt kopplat till en positiv människosyn.

  2. Anne-Marie says:

    Så tänker jag – jag tänker och tänker. A-M

  3. Mats says:

    Äntligen – huvudstrategin har länge varit:
    – Låt oss träffas och inte tala om det som vi inte tycker om!

    Nu när skillnaderna i skolprestationer hoppar upp och biter oss i näsan kanske det är möjligt att ändra dagordningen.

    Om du förlorar några kompisar kan jag nog fixa nya åt dig!

  4. Pingback: Får vi prata om pojkars lärande? « Tysta tankar

  5. Plura says:

    Anne-Marie – vad befriannde att en kvinna som du säger dessa ord. Det är inte fel på killarna bara omgivningens uppfattning av dem.

    Det värsta är att det inte är något nytt utan något som funnits länge i skolans värld. Bättre med flickor som tänker inne i boxen och förväntar sig guldstjärnan efter 12 års studier, än pojkar som tänkt utanför boxen. När testosteronet lugnat sig och pojkarna är mogna för högre studier, står de där frågande varför platsar inte jag i en värld av duktiga?

    Några reflexioner en måndag efter idrottsgalan, där det är både tjejer och killar som hyllas för sina prestationer. Plura

  6. Pingback: Hemkunskap, pojkar och lärande « Rektorns blogg

  7. Malin says:

    Idag är det inte politiskt korrekt att göra skillnad på pojkar och flickor. Genustanken och genusarbetet är enligt min åsikt viktigt. Men fokus hamnar på fel saker. Jag strävar efter att hela tiden ha i åtanke att inte göra skillnad på hur jag behandlar mina elever, oavsett kön. Men samtidigt strävar jag efter att hela tiden ha i åtanke att de är av olika kön. För de är av olika kön.

    Att vi får säga till pojkar oftar än flickor har just med genus att göra. Flickor får tidigt lära sig att vara duktiga och att sitta still. Men jag tror att det håller på att ske en förändring. Sakta sakta. Jag ser ingen riktig skillnad mellan pojkarna och flickorna i mina nior vad det gäller deras beteende i klassrummet. Jag ser att det håller på att hända något. För mig är det nästan viktigare att hålla koll på att de elever som inte gör så mycket väsen av sig får lika mycket uppmärksamhet som de som gör väsen av sig. Och i båda dessa grupper finns det pojkar OCH flickor.

    Malin

  8. alex says:

    Det krävs mod att ifrågasätta sig själv – du ger mod. spread the word and expect many followers to join in!

  9. Anne-Marie says:

    Tack för alla kommentarer!
    Anne-Marie

  10. Froken Anki says:

    Jag haller sa med dig i det du sager. Varfor far man inte prata om killar och deras larande? Vi bor prata om alla elever och framfor allt om hur vi larare ar tillsammans med dom. Ditt stycke om hur du kartlade hur du sjalv forholl dig till eleverna var mycket inspirerande. Tank om vi var fler som gjorde det! Jag tror att jag bemoter pojkar och flickor pa likvardigt satt. Men nu vill jag kontrollera att jag verkligen gor det. Ska forsoka tanka pa detta under den kommande veckan!
    Tack for inspirerande ord.

    Ha en toppenvecka!

  11. Anne-Marie says:

    Medvetenhet och dokumentation Fröken Anki – det glädjer mig att du vågar pröva dig själv/Anne-marie

  12. Lilian says:

    Jag har burit med mig tankarna kring pojkars lärande under dagen. Det är ingen ny tanke, det är en fråga jag burit med mig länge. Färgad av olika typer av upplevelser som livet erbjudit sticker jag ibland ut hakan och hävdar att vi har en skola för ”snälla flickor”.

    Ingenting ont om snälla människor eller om flickor, min undran handlar om hur bra vi är på att möta de ifrågasättande elever som kräver svar på frågan varför, oavsätt om de är pojkar eller flickor. Det kan möjligen vara så att pojkarna hörs lite mer när de vill ha svar på frågan. Kan det vara så att pojkar och ”pojkflickor” är svårare att motivera om de inte känner sig just motiverade? Visst är detta i så fall någonting att ta till vara och använda sig av, även om det kan utmana den bästa pedagogen.

  13. Anne-Marie says:

    Hej Lillian, jag tror inte man behöver motivera utan bekräfta och höra vad de har att säga och vad de själva tänker och tycker om saker och ting. Jag är rädd att vi alldeles för lite lyssnar till våra elever, tar reda på vad de kan utan anser att vi vet utan att undersöka vad de kan. Det upptäcker jag som oftast. Vi tar inte reda på saker. Så tänker jag och så är jag med mina elever. Svåra frågor. Viktigast är att vi undersöker våra förhållningssätt och är öppna för den kritik vi eventuellt måste ge oss själva. Anne-Marie

  14. Pingback: Hur är det att vara pojke idag?

  15. Vad underbart att se någon skriva ett livsbejakande inlägg om pojkar. När en lärare vågar se möjligheterna hos pojkar så öppnar sig genast lösningar, vilket framgår av ditt inlägg.

    Givetvis ska flickor också få ett bra bemötande på alla vis, men i dagens Sverige är jag inte lika orolig för flickorna.

  16. Bj0rnborg says:

    Och så med ett slag från trollstaven återvänder lite hopp om framtiden till mitt gamla oroliga hjärta. Om lärare ägnar sig åt denna typ av självrannsakan trots statliga påbud om att bära ”rätt” glasögon, finns det kanske utrymme även för ifrågasättande och lärande genom nyfikenhet istället för bara korvstoppning och äpple på katedern inom grundskolan.

    Det är trots allt större att tänka fritt än att tänka rätt. Särskilt när vad som är rätt dikteras av politiska trender.

  17. klas says:

    Intressant och bra! Det är med en känsla av äntligen som jag läser allt fler blogginlägg om pojkars situation. Jag uppmärksammade problemet 2002. Ett obehagligt uppvaknande kan man kalla det. På 8 år har vi kommit så långt att man nämna det utan att bli kallad kvinnohatare. Vackert så. Ska det ta 8 år till innan vi gör något?

  18. Anne-Marie says:

    Tusen tack Klas, Anne-Marie

  19. Anne-Marie says:

    Pelle Billing – tack för länkningen och tack för att du deltar i frågeställningarna. A-M

  20. Peter says:

    ”Men då jag började göra dessa anteckningar för 15 år sedan märkte jag att pojkarna fick mera förmaningar av arten – sitt still nu, lyssna nu, spring inte omkring – och flickorna fick beröm av det slaget – åh så fint du har gjort.”

    Anledningen att killar underpresterar i den svenska skolan har flera orsaker. En viktig sådan är att det är en feminiserad institution där stort fokus ligger på att fostra eleverna till socialt kompetenta individer. Men pojkar i högstadie- och gymnasieåldern söker inte sina lärares gillande. De är ofta medvetet provokativa och obstinata. Och kvinnliga lärare vet i allmänhet inte hur de ska tackla detta. De försöker med samtal. Men det är värdelös metod eftersom killarna testar läraren. De söker inte samförstånd. De vill se var gränserna går – i svenska skolan finns det inte några gränser!

    Om skolan ska vara en bättre lärandemiljö för unga killar krävs det att lärarna uppvisar auktoritet. Och då snackar vi inte om auktoritet i form av goda ämneskunskaper, det är viktigt, men inte det enda viktiga. Allvarligt talat var det en stor befrielse att efter 12 års skolgång göra militärtjänst. Vilken otrolig skillnad i pedagogik och attityd. Istället för skolans daltande var det raka puckar: ”Ni plattfötter ska till imorgon ha läst de och de sidorna i SoldF och vara förberedda för provskrivning.” Den som körde fick sig en rejälv verbal uppsträckning.

    Jargongen i militären är rå men hjärtlig. Det är ett ironiskt spel som alla deltar i och kan skratta åt. Men den är nyttig och främjar folk att göra sitt bästa och inte slappa. En lärandemiljö otroligt mycket bättre anpassad till killar än skolan. I skolan var det lätt att slarva och slingra sig undan uppgifter. Det blev ingen riktig reaktion mot detta. Skolan försöker att stöpa om pojkar till fjäskande fikusar och misslyckas med en stor andel av sina elver just på grund av detta. Det är där skon klämmer. Vad skolan behöver är mer stränga lärare som förstår pojkars språk.

    En av mina bästa lärare i grundskolan var en fysiklärare som, när koncentrationen brast, drämde näven i bordet och lät pekpinnen vina genom luften. ”Sträck på er, stå upp istället för att sitta ned och sova!”. Han var rolig och kunde hota med prygel om man inte gjorde sina uppgifter. Pekpinnen ven ofta. Allt givetvis med glimten i ögat precis som när befälen i lumpen hasplar ur sig sina oneliners. Om man skulle putsa ett par kängor så sa de inte att ”ni nu ska vinnlägga er om att göra det riktigt ordentligt”. Nej, istället sa de att ”om 20 min är jag tillbaka och då ska kängorna blänka som ett vått elefantollon”. Men det där verkar inte kvinnliga lärare fatta. De ska vara så fina i kanten. Och de vågar inte ställa några krav. Varför inte ibland pröva den militära klassikern ”gör om, gör rätt” när någon havererat?

    Lärarkåren inhyser ingen respekt i unga pojkar? Ingen! Nada! Jan Björklund har kritiserats för sitt fokus på disciplin och betyg. Men detta är för tusan vad som behövs i den svenska flumskolan. Det behövs lärarinnor och lärare med pondus. Lärare som kan möta unga killar på rätt sätt. De flesta lärarinnor beter sig som morsor. De förstår alltid hur jobbigt det är och tar aldrig itu med killarna på allvar. Det är hur enkelt som helst att i dagens skola snacka sig runt det faktum att man slappat och inte gjort sina läxor. Ingen markerar på ett adekvat sätt mot detta.

    I lumpen där är metoderna annorlunda. Mycket bygger på tävling och prestation. Den som inte fixar att skjuta tillräckligt bra på skjutproven får ligga och mata på tills de är klara. Militärerna sätter press och hyllar prestation och skrockar om det går ett helvete för någon. Men usch, så kan vi inte ha det tänker kvinnliga lärarinnor. Det där är fel. Det är dumt och idiotiskt. Det är det inte. Det behövs mer krav och en rakare attityd. Läraren ska inte vara en kompis och en samtalspartner. Det ska vara en auktoritet som ryter ifrån när eleverna presterar piss. Men inget av detta återfinns i skolan idag. Det är rent ut sagt för jävligt!

    Många killar avskyr också att skolan fokuserar så mycket på vad de uppfattar som oväsentligt. Istället för att prov och inlämningsuppgifter tillmäts betydelse så premieras istället smör och fjäsk. Social kompetens, kallas det på nyspråk. Flickorna är mästare i denna konst. De är så socialt kompetenta. Men lärare och lärarinnor bör beakta att en kille som beter sig på samma vis straffas av andra killar. Dessa kommer direkt att slå ned på en av ”de sina” som upplevs som fjäskig. Ändå fäller fjäsket ofta avgörandet vid betygssättning. Du har inte deltagit på ett bra sätt på lektionerna. Provresultaten är inte allt. Fjask och fjäsk! Det ska vara sådana hårda resultat som styr och inte vem som är mest smörig och fröken tycker är mest välartad!

  21. andreas says:

    Jag önskar att jag hade haft dig som lärare!

    ;-)

    /andreas

  22. Anne-Marie says:

    Tack snälla Andreas, Anne-Marie

  23. Dalahest says:

    800 % Kudos till Körling (från ”Dalahest”) för det här blogginlägget.

  24. Lövet says:

    Du borde bli utbildningsminister: Du är den som bäst har beskrivit ”pojkarnas onda cirkeln”:

    (repeat) Pojkar förväntas ta stor plats, vara ifrågasättande, lata => lärarna ser det de förväntar sig att få se => Pojkarna förmanas => pojkarna uppfattar det som begränsande negativ feedback => pojkarna tappar intresse, vilja, självkänsla => pojkarna kompenserar sig (revolterar, ifrågasätter, struntar i skolan) => lärarna ser det de förväntar sig att se (repeat)

    All respekt för att du – trots den rådande samhällsbilden – kunnat ompröva din pedagogik.

  25. Pingback: Elefanten i rummet – våga utveckla frågorna « Anne-Marie Körling

  26. Ditt inlägg borde vara obligatorisk läsning för flickorna som går lärarutbildningen. I stället matas de med ”genusinformation”. Jag har arbetat i en skola som dras med just de fel som du beskriver.
    Vid Skolverkets senaste inspektion av skolan påpekade man att skollokalerna utformats felaktigt och utan hänsyn till pojkars lärande. Barnen på högstadiet måste gå i s k basenheter, dvs man föser ihop flera klasser i samma utrymme, en pedagogisk landvinning som de självutnämnda skolexpertern i kommunen på orten i samarbete med en konsult och arkitekter, ansett vara lysande. Nu kommer resultatet, inte så lysande.
    Fortsätt att sätta tummen på problemen – du har åtminstone halva elevkåren bakom dig!

  27. Pingback: Laget och paren – pojkar och flickor « Anne-Marie Körling

  28. JD says:

    Är det egentligen ett problem att tjejer är duktigare än killar i skolan och att fler tjejer än killar kommer att vara behöriga till högskola och universitet i framtiden.
    Jag menar….. Allt som kan höja den generella intelligensnivån hos kvinnor är väl bra!
    Då kanske dom tom till slut börjar förstå att även män är människor?

    ;)

  29. Laks says:

    Bra skrivet! väldigt intressant, jag har aldrig tänkt på det så förut men faktiskt så är det ju så.

  30. Anne-Marie Körling says:

    Jag tackar för alla kommentarer! Anne-Marie

  31. Linda O says:

    Ett gammalt inlägg som jag behövde idag. Fick höra att min femåring sa nej för mycket och att det är ett problem att han inte vill t.ex. rita som är så viktigt för utvecklingen. Att han älskar att pyssla hade de inte ens koll på, något som man med fördel skulle kunna göra samtidigt som andra ritar. Oavsett kön måste grundtanken vara att de vuxna ska klura ut hur varje elev lär sig bäst, inte som det tyvärr ofta är att barnen ska anpassa sig till en undervisning som ser likadan ut för alla. Och ja, man får tala om kön och nej, genuspedagogik går inte ut på att tvinga in pojkar i en flickmall. Tvärtom. Jag önskar att min sons pedagoger hade hört talas om genuspedagogik och inte bara avfärdade honom som en motsträvig unge.

  32. Dan says:

    Jag vill först ge en eloge till Peter för hans jordnära, förnuftiga inlägg. Dessutom vill jag påpeka att något som få pedagoger tycks förstå, är att gossebarn redan i moderlivet får en hög testosteronhalt med sig. Denna förstärks ytterligare i livet för att verkligen gå i höjden i puberteten.

    Testosteronet gör att pojkar älskar alla former av tävlingar, livet går till stor del ut på att vinna. När då skolpolitiker och pedagoger i sin allvishet har tagit bort betygen i de lägre klasserna, finns det inget incitament för de unga grabbarna att koncentrera sig på skolarbetet. Flickor däremot, har inga svårigheter att sitta stilla och vara flitiga utan tävlan, östrogen har en annorlunda effekt än testosteron.

    De till synes dåliga kunskaperna om detta naturliga förhållande gör att Sverige nu i decennier förlorat stora delar av pojkarnas årskullar gällande högre studier. Snart är det väl dubbelt så många flickor som pojkar som studerar vid högskolor och universitet. Pojkarna kan inte ta igen vad de har förlorat redan i tidiga ungdomsår.

    Vilket enastående slöseri med begåvning!

  33. Jan Lenander says:

    Det här är en spegel av en bredare fråga. Är skolans huvudfunktion att låta alla elever uppleva en lika spännande och stark utveckling eller är den andra delen av paragraf 4 viktigare.

    I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

    Vi lever i ett samhälle som är ojämlikt och det gäller också mellan män och kvinnor. Om jämlikhet är viktigare än allas lika positiva utveckling så ska det inte sättas in några åtgärder för att hjälpa pojkarna förrän jämlikhet mellan könen uppnåtts.

    Jag har bestämt mig för att allas möjligheter är det viktigaste men det har inte alla andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>