Detta med att vara politisk korrekt talar man om. Det är gamla ord som levat kvar sedan urminnes tider. Men politik handlar väl också om samtid och nutid, framtid och att gissa något om det framtida och rikta sig mot det. Jag är ingen politisk person, men jag är gärna politisk inkorrekt. Jag vet egentligen inte varför man säger så…
Jag vill att vi talar om våra verkligheter även om de inte är politiskt korrekta, utan lyfter frågorna så att de blir medvetet åtkomliga och inte råder i det tysta och verkar i det omedvetna. För oavsett hur vi gör så verkar vi inkorrekt om vi inte lyfter de frågor som ligger där och dallrar. Jag vill att vi gör nya anslag, prövar nytt och igen, gärna misslyckas men för att klargöra att vi har just misslyckats, för att komma åt det som vi lyckas väl med och som kanske kan vara något nytt. För i framtiden kanske just detta var vägen till det korrekta i den aspekten att vara just politisk korrekt.
Korrekt? Vad leder det egentligen till?
Anne-Marie
som tänker att jag vågade vara inkorrekt och lyfta en fråga som jag funderat mycket över, den om pojkarna och våra läromiljöer och undervisningar. För närvarande är det just nu det blogginlägg som fått flest kommentarer. Det är spännande. Och välkomnas givetvis!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
