Det är väl ganska enkelt egentligen. Tak över huvudet. Det är för att inte himlen ska ramla ned, regn och rusk, sol som bränner och regn som släcker. Sen är det dessa väggar som reses upp för att hindra vinden att ta tag i alla som sitter under taket. Det kan vara så att man också skapar väggar för att vilddjuren inte ska sätta tänderna i en som en matbit, och så blir det golvet kvar. Det är ett underlag. Vi ordnar till detta golv också. Ja, så var det väl en gång i tiden. Det är som en låda. Sätter vi dit några fönster så kan vi se utanför lådan. Ganska så enkelt med utsikten. Genom alla tider har vi sedan möblerat detta efter kultur och efter strömningar. Vi är så rumsliga vi människor. Så inomhusliga!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det har också med INTEGRITET att göra. När jag var barn byggde jag ständigt kojor. (överallt. I trän, under bord, i buskarna.) De var mitt fredade utrymme. (bäst med trädkojor. Så tråkigt egentligen att hela tiden befinna sig i marknivå. Tarzan bodde helt klart bäst.) 🙂 I det fredade inre rummet föds också egna tankar. (och jag har läst att folk som bodde i kibbutzer höll på att bli vansinninga av den ständiga kolletivismen.) Detta kan vara en av förklaringarna till utedassets popularitet. (såna där som fortfarande fanns på vischan när jag var barn.) Härligt att sitta där och bläddra i tidningar eller bara TÄNKA. (själva skitandet var över på nåra minuter.) Vårt utedass hade dessutom utsikt över skånska slätten och Öresund. Vid klart väder såg man husen i Köpenhamn, i en lång pytterad. Kerstin Ekman har f.ö. en rolig skildring av hur en kvinna som tas in på mentalsjukhus upptäcker att hon trivs med att sitta i timmar varje dag i förrådsrummet. (där dom förvarar sjuhuskläder, lakan och filtar.) Liksom läkande att bara sitta och STIRRA. 🙂 (i vad som utåt ser ut som total händelselöshet.)