Barn riktas som projektiler in i framtiden. Det är alltid morgondagens morgondag vi ska ge dem, rusta dem för och redskapa dem rika att hantera. Dagens barn talas det alldeles för lite om. Barn är här och nu. De leker sina verkligheter, de drömmer sina drömmar om nästa julafton eller utflykt med mamma och pappa i trygg närhet, de fantiserar om sina fotbollsmål nästa gång de spelar fotboll. Men omvärlden … men omvärlden rusar omkring med barnen som om de inte längre vore dagliga, vardagliga utan framtidsprojektiler. Det märkliga är att vi också tror att de vill vara där – i framtiden!
Barn av sin tid – att som lärare ge barnen sin dagliga tid, stanna upp framtidsruset – men att själv se framtiden i undervisningen. Om detta skriver jag i min kommande bok Nu ler Vygotskij.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
