att vara barn av sin framtid – att expandera livsutrymme

Framtiden kräver något annat av oss. Vad det kan vara kan vi inte slå fast. Och under tiden har vi vårt nu. Gamla lagrar kanske vissnar en dag. Jag skulle gärna se att vi förde in dessa ord i pedagogiska världar, i skolorna och i vårt tänkande:

solidaritet

innovation

resurseffektivitet

systemstabilitet

anpassningsförmåga

Människan lever i biosfärer och teknosfären och om evolutionära system, skriver Bo Ekman. Att expandera livsförutsättningarna för ytterligare miljarder människor. Det är något hissnande i orden och i tanken – expandera livsförutsättningarna. De radikalt nya samverkansformer som ligger framför oss, och de som påbörjats idag.

Vi kan nå varandra över gränser, och vi kan utvecklas så långt vi önskar. Det vill säga vi som kan. Jag tänker på kvinnan i Syd Africa. Hon berättade om sitt livsrum. På första plats berättade hon om sin emailadress. På fjärde plats kom hennes dotter. Hon deltog i det interaktiva livet, annonserade om sin tillgänglighet och sin möjlighet. Att jag aldrig nådde henne på denna adress har förbryllat mig. Vem är vi i världen och vilka måste vi vara? Att en dotter försörjs tusentals mil ifrån en mamma – vad är det för värld? Vilka kan och får? Vilka kan och får inte? I vardagslivet finns det mängder av icke-deltagande? I våra klassrum finns de också, oavsett om vi vill se det eller inte.

Det finns egentligen bara en endaste gräns – den mellan du och jag. Den gränsen finns här på nätet. Jag skriver. Du läser. Bo Ekman skriver om den lokala demokratin – alltings början – och jag skulle vilja säga och tro att den kan börja mellan oss, du och jag. Den ska definitivt upplevas och delas i ett klassrum. Egentligen överallt där skola hålls. Skolan kan och ska verka för expanderandet av livsutrymmet.

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *