Demokrati tänker jag! Om skolans demokratiuppdrag!

Jag läser Maciej Zarembas artikel idag – DEMOKRATI ska göra ont – DN 25 september 2011.

För mycket länge sedan fann jag Janusz Korczak böcker. Jag läste dem innan jag blev lärare. Jag har inte slutat läsa dem. Återigen kan man vända sig till dessa texter och utsättas för frågorna kring demokrati, vad ett barn är, hur de vuxna förhåller sig till barn och vad en pedagogs uppdrag kan vara. Det är inte en lätt läsning, man provoceras, man blir ömsint, man ställs inför ett ansvarstagande och invigs i funderingar som inte har några givna svar. Vad är demokrati? För vem? Hur skapas den? Varför omsluts inte barn och elever av sann demokrati?

Skolans uppdrag är att verka för demokratin. Det är inte bara så att vi inom skolan ska verka för den, undervisa i den, utmana oss själva för att förverkliga den, åskådliggöra den och inte alls ta den för given. Vi har misslyckats med detta i svensk skola. Vi utbildar månne och kanske i vad demokrati är, genom berättelserna om den men då eleverna gör skenval så vågar vi inte tillåta dem att bli offentliga, som om vi inte tålde att eleverna tycker si i ett samhälle som verkar för ett helt annat perspektiv – så. Jag skrev en sorglig betraktelse av skendemokratin och bristen på tilltron till elevernas vilja och ansvar. Vad blir det för demokrati där eleverna är objekt?

Detta skrev jag:

Demokrati, så tänkte jag. Det är stora saker det. Vardagligt!

Demokrati tänkte jag då jag stod inför mina första elever och blickade in i deras ansikten, där förväntan syntes hos en del, rädsla och osäkerhet hos andra och där föräldrar och anhöriga delade erfarenheter av skola. Minnen florerade i rummet, goda, sorgliga, arga, söta och så skulle jag ta vid och inskola de nya små till denna värld.

Demokrati tänkte jag då jag tittade på de böcker jag inte hade valt att undervisa ur utan fick mig givna. Där klassuppsättningarna var utvalda att representera den endaste vägen till kunskapen. Demokrati tänkte jag då jag bläddrade i den hög av samma böcker och inte hittade något annat perspektiv i form av andra författares inbjudan till perspektivbyte och diskussion.

Demokrati tänkte jag då jag undersökte hur talutrymmet användes av mig, av mina elever och hur tystnad kröp in för att stanna hos andra.

Demokrati tänkte jag då någon tragglade med skrivandet och någon annan med att inte kunna läsa men att man inte fick uttala sig, tala eller samtala på lektionerna.

Och så de som redan kunde saker och ting men hindrades att fortsätta fördjupa sig och lära. De som repeterade tills pappret som signerades visade tristess och en teckning i hörnet därför att eleven var tvungen att göra något för det var så tråkigt.

Demokrati tänkte jag då jag utan utbildning och ensam skulle vara måttstock för elevernas progression och ansvaret att rätt bedöma och också göra bedömningar av elevernas arbeten och absolut inte deras personligheter.

Demokrati tänkte jag då eleverna rusade ut ur klassrummet till rasten där utanför var sandlådornas alldeles för lilla yta, där gungorna plockats ned av säkerhetsskäl, där det fanns för få hopprep att hoppa med, för lite bollar att kasta runt och för lite plats för så många på en och samma gång.

Demokrati tänkte jag då eleverna på given signal trängdes på exakt samma yta i korridoren på exakt samma tid för att samtidigt hänga av sig ytterkläder och absolut inte bråka trots att trängseln inte möjliggjorde annat än knuffar som ingen menade något illa med men som ändå krävde någon skyldig då det inte fanns några tilltagna och bekväma kvadratmetrar som möjliggjorde ett tillåtande avstånd mellan barn som tar av sig stövlar och jackor.

Demokrati tänkte jag då jag blev lärare åt elever i de högre stadierna där eleverna äntrade klassrummen med jackor i olika prisklasser och med en fullkomlig resignation för det skolan hade att erbjuda och där alla av rang satt längst bak i bänkraderna och höll hov.

Demokrati tänkte jag då jag såg en ensam elev sitta över duktighetsböckerna och förbli ensam genom skolgången och försvinna in i betyghetsandets penntuggeri och bli det goda exemplets kvitto om lärarens förmåga – ja om inte med alla elever så ändå med någon, ja se bara!

Demokrati tänkte jag då jag såg pojken som mest satt och funderade över sin fotbollskarriär och dagligdagdrömmande befinna sig mer i Juventus laguppställning än i klassrummets oklara rollbesättning, där fotbollens tydliga mål och fotbollstränarens förväntningar och beskrivningar vida överträffade den slentrian skolan erbjöd.

Demokrati tänkte jag då jag upptäckte att lärare bedömde så olika och där det subjektiva tyckandet var rådande och ibland förödande och knappast bottnade i profession utan mer i magkänsla och den kvalitet som sades vara god och uppvisades i tystnaden i klassrummen och de svar som producerades i rätt- och felkulturen.

Demokrati tänkte jag då jag letade efter kursplanerna och läroplanen och hittade dem under högar av andra olästa böcker och rapporter och fann att just dessa exemplar bar skolstämpeln ”tillhör xxxskolan” men i övrigt var olästa med ännu obrutna pärmar.

Demokrati tänkte jag då familjer föll samman där hemma och skilsmässorna var ett faktum och då skolan inte förvaltade eller förstod sin viktiga roll som den ordnande kraften med rutinernas trygghet, förväntan, delaktighet, relation och innehåll, dvs den plats där gestaltandet och förvaltandet om det ställföreträdande hoppet om framtiden.

Demokrati tänkte jag då jag funderande mumsade i mig den mat som dagligdags serverades i matsalen och nu omslöts av en så självklarhet att den inte längre uppskattades utan rätten att kasta bort mat kom att förringa matens värde.

Demokrati tänkte jag då elevernas talan om sin skolvardag blev en slags skendemokratisk pamflett vid elevråden där frågorna bejakades men i övrigt avstannade och försvann i protokoll som sattes in i ordningspärmarna där underskrifterna bleknade bort och ansvarsuppdragen försvann i den allmänna bristen på tid.

Demokrati tänkte jag då jag sände iväg några elever till skolsköterskan och de fick de plåster de behövde på sina trasiga armbågar och uppslagna knän och den varma skolsköterskans omvårdande handlande och en stund av gott samtalande för att i nästa stund ta emot den orolige tonårspojken som inte alls hade yttre skador utan mer av inre grubblerier om livet i största allmänhet.

Jag såg mig själv som ett redskap. Ett demokratiskt sådant. Genom mig och i min närvaro ska eleverna få erövra ordet, siffran, samspelet, argumentationen, analysen, självförtroendet, viljan, modet och rättigheterna att växa upp och bli seende, deltagande, inkluderade och värdiga samhällsmedborgare med känsla av att leva i en demokrati och förstå den egna betydelsen av ansvar, påverkan och gemenskap, dvs att förstå sig själv som samspelande människa i en mångkultur. Det är demokrati. Skolan är en plats för allt detta.

Skolan är en plats för demokrati.

Så tänkte jag.

Det är skolans uppdrag att göra skolan till något viktigt, något angeläget och något dagligt. Det kan inte vara något som sker i undervisning utan också genom undervisning. Demokrati är inget vi kan pricka av som utfört. Det är ständigt en process och något som dagligen ska upplevas och erfaras. Det betyder att mångfald är berikande och utvecklande lärande. Det betyder att kulturer möts och krockar och att utvecklingen sker där i detta möte. Det krävs att lärare är medvetna om hur, vad och varför och ser elevernas frågor som ingångar i intressen, möten och i faktiskt allvar. Läraren som brinner för sitt yrke och sitt ämne och vill låta eleverna möta det genom läraren. Zaremba skriver om skolan där rektorn rekryterar lärare som lär ut av egen lust och som valt skolan för att skolan är en viktig arbetsplats. Det är sant att fjortonåringar lätt upptäcker bristerna i engagemang och lärares självförtroende, de biter till för att de upptäcker den. Det kräver att läraren själv tror på sitt yrkesval. Det kräver att läraren själv tror på sitt innehåll. Det fungerar inte annars. Det är odemokratiskt att ha en lärare som inte tycker om sitt yrke. Ur ett elevperspektiv är det rent farligt.

Det slår mig också att eleverna mycket sällan får demokratisk möjlighet att fullt ut förstå styrdokumenten eller hur de är bedömda. Hur kan skolan vara demokratisk då dessa inte presenteras utan ges. Jag har länge tänkt att skolans läroplan ska byggas upp av lärare och tillsammans med eleverna. Det krävs en grogrund för ett sådant arbete, att vi möts i de uppdrag skolan har och att eleverna har full möjlighet att delta, förstå och verka i dem. Vi får ingenting i skolan, vi bygger den! Vi gör ingenting för någon – vi gör tillsammans och ihop.

Ansvar skrivs det också mycket om i Lgr 11. Det är demokrati att tilltros ansvar. Den ska också vara på riktig. Allt som är på låtsas visar att vi inte tror på, att vi måste öva på något innan vi kan sätta tänderna i verkligheten. Att verkligheten sedan fjärmas genom det som äger rum på låtsas är verkligen allvarligt.

Ja, jag får all anledning att återkomma i detta ämne! Det är för mig vad skolan handlar om. Jag menar också att utbildningarna runt om i landet och lärare i skola mycket väl skulle kunna ha fortbildning i Janusz Korszak tankar och litteratur. Svårt, utmanande och ansvarsfullt.

Anne-Marie

Tillväxttankar syns också här!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.