Lena Andersson: Var det bra så? och tänker utbildning i demokrati och värdegrund

Körling fotograferar 2013

Jag läser Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” och tappar andan ibland. Tar nya andetag. Det är de där klassrumssituationerna Lena Andersson beskriver. De där då demokratin ska talas om men då den talas om så talas den över alla huvuden och visar upp undervisningens blinda fläckar. Det som är demokrati ska också verka i skolan, i klassrummet och i det verkliga mötet med eleverna. Inte om demokrati. I demokrati.

Och detsamma gäller värdegrunden. Den är absolut inget att ta för given. Det är allt annat än en solid grund. Den skapas under oss, med oss och genom oss i det ögonblick vi är där. Värdegrunden är en aktivitet, inte ett bygge. Vi borde alla läsa kapitlet Manifest och Nöddusch. Den är allt händer och där ingenting görs. Det är ett allvarligt bråk mellan elever. Men läraren, den vuxne, blundar hårt. Blundar. Trots vädjan från eleverna om lärarens aktioner, här citerar jag ett kort stycke ur den bok jag tycker vi borde läsa alla och envar. Diskutera demokrati och värdegrund. Låna in litteraturens närhet och föra diskussioner bortom skam och ångest. För att handla. För att komma åt tankar. För att skapa möjligheter.

Ur Lena Andersson; Var det bra så, Natur och Kultur, 2013 sid 52 och 53.

”- Alla måste ställa upp och hjälpa Peter, skriker Chang i 9b och ger tecken att de ska storma ut. 9a och 9b, särskild matte, reser sig samtidigt och börjar röra sig mot dörren. Då skriker Lennart:

– GÅ OCH SÄTT ER.

De stelnar mitt i steget.

– Fortsätt bara räkna ni.

Oväsendet från korridoren upphör inte, slagen faller hårt och rytmiskt.

– Det är ju Peter, majjen, han får stryk, kvider Jocke.

– SITT NER OCH HÅLL TYST.

Ingen räknar. Regnet slår mot rutorna som skallrar i vinden. Lennart med händerna i fickorna, går fram och åter. Stannar till sist vid fönstret och tittar ner över skolgården. Trädet tycks spetsa honom på sin brunvåta gren. Efter en stund förstå man att han inte alls tittar ner på skolgården; han speglar sig i fönsterrutan. Han för håret bakåt, han drar upp en centimeter av den perfekt strukna skjortan ur byxlinningen vid ryggen, han böjer pekpinnen mellan händerna, han visar tänderna. Den ena framtanden ligger lite över den andra.

Det dunsar vid dörren. Ett avgrundsvrål hörs. Det är Peter som skriker. Skriker att han ska skära tasken av den där jävla halvnegern. Då vänder sig Lennart om. Med ett skräckinjagande ryck och ansiktet förvridet tar han några långa kliv, sliter upp dörren, bakåtlutad som om han inte ville s ut i korridoren.

– Kan ni vara tysta här ute, vi har lektion.

Och de har lektion. De räknar.”

 

Det här inlägget postades i Läraren i litteraturen, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.