Det fina med att ”skolan går att känna igen överallt”

Körling fotograferar 2013

 

I Richard Fords bok Kanada, 2013 finns en berättelse om skolan. Det är berättelsen om att inte komma från en bestämd plats. Skildringen börjar på sidan 17 i romanen. Familjen flyttar från plats till plats. För barnen innebar det nya möten med skolor.

”Jag vet att den här sortens uppväxt kan göra att man känner sig förvisad och rotlös., men den kan också sporra en till att bli formbar och till att sträva efter att anpassa sig – /…/ Som ett resultat av detta började jag bli mycket intresserad av skolan, som var den fortlöpande tråden i livet vid sidan av mina föräldrar och min syster. Jag ville aldrig att skolan skulle sluta. Jag tillbringade så mycket tid i skolan som jag kunde, hängde med näsa i böckerna vi fick, höll mig i lärarnas närhet, insöp skollukten, som var densamma överallt och inte liknade några andra lukter. Att veta och kunna saker blev viktigt för mig, oavsett vad det var. Mamma kunde saker och uppskattade kunskapen. Jag ville bli som hon i det avseendet, eftersom jag kunde behålla det jag kunde, det som gjorde mig komplett och lovande – egenskaper som var viktiga för mig. Även om jag inte hörde hemma på någon av platserna, så hörde jag hemma i deras skolor.”

Jag tror att vi som är i skolan måste uppfatta det här värdet. Att vem som än är i skolan hör hemma där. Det är den verkliga inkluderingen. Och den ska vi verka för in i varenda relation, till varje ämne, till varje individ.

Det här inlägget postades i Bibliotek/Skolbibliotek, Boken i undervisningen, Inkludering, Läraren i litteraturen, Läraryrket och lärarrollen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.