Efter skoltiden, efter alla skoldagar, så kommer samhället med stormsteg, det är studier, det är arbete, det är egna rutiner, det är … och faktiskt ganska stor ensamhet. Det är vilset att hitta i snårskogen om man inte har några redskap. Det är ensamt att inte ha ett arbete. Det är på tok för svårt att leva utan egen ekonomi. Det är ensamt. Jag möter en hel del unga som upplever sig vilsna, ensamma och utan att uppleva riktig mening. – Vad är att leva, vad handlar det om, tycks de fråga.
Ja, och vi som är där i alltsammans. Med välfyllda, eller åtminstone en aning skrammel i portmonäer, med arbetsresor fram och åter, med rutiner och matvanor – vi har något åtråvärt. Vi är väntade, vi ingår i sammanhang och vi möter människor varje dag. Det kan bli ensamt att inte ingå. Skolan har en mycket stor hållande uppgift där rutinerna och vardagen är en del av tryggheten.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det har vi definitivt! Ett enkelt ”god morgon” även till den som inte är just vår elev utan bara råkar korsa vår väg i korridoren kan göra all skillnad i världen.