Barn ser barn och hundar

Det lilla barnet tittar på den vuxne med en aning avstånd i blicken. Den vuxne tittar tillbaka. Så vänder barnet blicken och ser … ett barn. Och barnet blir glad och börjar sprattla med benen och kroppen. Barnet vänder blicken mot en liten hund. Barnet sprattlar och hoppar med kroppen. Barnet ser på den vuxne igen. Inget bensprattel, inget hopp i benen. Är det så vi är vi vuxna? Vi svarar inte upp mot kommunikationen?

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.