Barn ser barn och hundar

Det lilla barnet tittar på den vuxne med en aning avstånd i blicken. Den vuxne tittar tillbaka. Så vänder barnet blicken och ser … ett barn. Och barnet blir glad och börjar sprattla med benen och kroppen. Barnet vänder blicken mot en liten hund. Barnet sprattlar och hoppar med kroppen. Barnet ser på den vuxne igen. Inget bensprattel, inget hopp i benen. Är det så vi är vi vuxna? Vi svarar inte upp mot kommunikationen?

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.