Barn ser barn och hundar

Postat den 11/01/2012 av Anne-Marie Körling

Det lilla barnet tittar på den vuxne med en aning avstånd i blicken. Den vuxne tittar tillbaka. Så vänder barnet blicken och ser … ett barn. Och barnet blir glad och börjar sprattla med benen och kroppen. Barnet vänder blicken mot en liten hund. Barnet sprattlar och hoppar med kroppen. Barnet ser på den vuxne igen. Inget bensprattel, inget hopp i benen. Är det så vi är vi vuxna? Vi svarar inte upp mot kommunikationen?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ögonkontakt – att utveckla lärandet
  2. Mormors hand och farfars röst
  3. Att ansvara för sitt sätt att se barn
Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.