Som barn var jag ensam. Jag hade många omkring mig. Stor släkt. Men ensamheten var stor. Det kan ha handlat om de stora livsfrågorna jag ständigt bar på. De om döden. De om livet. De om relationerna. Jag blev en stor iakttagare. Läste mycket och sökte svar. Kanske var det pappas död som ständigt nafsade sin påminnelse i mitt liv. Det där avbrottet i relationen som aldrig någonsin gick att reparera. Förlusten som ett barn tvingas göra. Det sätter ensamheten i fokus. Att man slutligen blir ensam. Kommer att bli det. Längtan som aldrig går att besvara eller bejaka. Den som är borta är borta. Och frågorna man har då man är för liten riktas mot ett svart hål. Många nätter satt jag och tittade upp mot himlen. Såg på stjärnorna och valde ut att rikta mig mot en. Jag var ett barn.
I biografin ”Denna dagen, ett liv” berättar Astrid Lindgren om ensamheten. Den nödvändiga livskunskapen, den att vara ensam. Jens Andersen skriver ett fint kapitel om denna ensamhet och om övergivna barn i ”Sorgfåglar och sångfåglar” (s.245). Barn och vuxna måste lära sig att leva med sin ensamhet. Den kunskapen är nödvändig. Och samtidigt. Ett barn får man inte överge. Astrid Lindgren beskrev hur ett ensamt och övergivet barn kan ha ”en mur av ensamhet omkring” sig. Då jag läser om Astrid Lindgren och ensamheten känner jag igen mig. Kanske var det också så att Astrid Lindgren skrev om ensamma barn och hur de satt på parkbänkar och undrade över sina föräldrar och kärleken de längtade efter. Så stor tröst gav böckerna mig.
Det fanns andra barn i litteraturen som jag fick spegla sig i.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
