Astrid Lindgren. Hennes namn är en hel värld. Namnet är min barndom. Saltkråkan är mitt barndomsprogram. Ronja Rövardotter är boken jag läste då jag väntade mitt barn. Högt för magen läste jag. En gång skrev jag ett brev till Astrid Lindgren. Jag fick svar och läste den vackra handstilen. Jag minns att jag grät. Så nära kontakt. I böckerna bjuder hon oss att lyssna, leva och fantisera. Med fötterna på jorden kan vi stå, som de föräldralösa vi kan uppleva oss vara och faktiskt någon gång blir och få tröst som barn och som vuxen. När mitt liv trasslar till sig, vilket det ibland gör för livet är sådant, ägnar jag mig åt att läsa något ur Astrid Lindgrens böcker. Det har stillat min oro och min rädsla och gjort mig trygg i världen för en stund. Som barn var jag Pippi och inte för att hon gjorde det hon gjorde. Hon var ensam. Hennes föräldrar försvunna. Det var jag bekant med.
Idag är det konferens. Det är ett vackert program med många intressanta talare och tänkare. Jag har fått förmånen att delta i ett samtal om Astrid Lindgrens betydelse idag och vikten av att hitta vägar till böckerna och se till att varenda kotte får lyssna till berättelser och att de får uppskatta böckernas innehåll. Det vilar en gädda i böckerna, en sagans gädda som får oss att vilja lyssna till mer, och mer och mer. Vi blir helt enkelt fast i berättelsen. Men det betyder att vi måste få tillgång till böcker och att vi får dem höglästa för oss. Boken skapar gemenskap när vi är tillsammans runt den. Det i sig är en liten fred. En liten fredshandling.
Tack Astrid! Tack Astrid Lindgren. Tack.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
