Astrid Lindgren lär oss rövarspråket

Jag har nyligen avslutat Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren. Jag längtade plötsligt efter lite Astrid Lindgrenberättelser och beslutade mig för att läsa Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt. Den skrevs 1951. Då jag var barn och ung var det många som talade rövarspråket ledigt men jag lärde mig det aldrig. Så här talar man detta språk. Astrid Lindgren förklarar och jag citerar:

”Vov-i kok-o-mom-mom-e-ror sos-non-a-ror-tot o-kok-kok ror-ä-dod-dod-a-ror dod-i-gog”, skrek de.

Vi kommer snart och räddar dig , betydde detta på Vita Rosens hemliga språk. Det fanns inget säkrare sätt att reta de röda. De hade länge förgäves försökt komma underfund med detta märkliga tungomål, som de vita behärskade till fulländning och kunde prata så vanvettigt fort, att det för den oinvigde lät som ett fullkomligt sammelsurium. Varken Sixten eller Benka eller Jonte hade sett något av språket i skrift, annars hade de säkert inte haft några svårigheter att lista ut hemligheten: varje konsonant dubblerades och ett ’o’ placerades emellan. Så blev exempelvis ’Kalle’ ’Koka-a-lol-lol-e’ och ’Anders’ ’A-non-dod-e-ror-sos’.

Det var Eva-Lotta som ärvt detta språk, det s.k rövarspråket, av sin var. Bagarmästaren hade en kväll av ren händelse kommit att berätta för henne, hur han och hans kamrater under pojkåren brukade prata på det där viset, när de inte ville att någon skulle förstå, vad de sade.”

Ja, jag tänker att språket också är något lekfullt och att vi lär oss genom att leka med det.  Jag läste upp den här texten för min en av mina klasser år 2009. Texten föll de för direkt och rövarspråket ville de undersöka och utforska. Sen började de leka Röda och Vita rosen så det stod härliga till. Lika förvånad blev jag som Astrid Lindgrens litterära pappa:

”Eva-Lottas vilda entusiasm för rövarspråket förvånade i viss mån hennes fader, som aldrig hade märkt någon motsvarande hänförelse hos henne, när det gällde oregelbundna tyska verb och dylik, men han satt snällt hela kvällen och tränade henne, och dagen därpå förde hon sin kunskap vidare till Anders och Kalle.”

Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt av Astrid Lindgren, 1951, s. 26 ff.