Vi har följts åt en tid. Jag har blivit granskad från topp till tå. Hur-är-hon-mot-andra- elever är en tyst prövning en lärare kan få gå igen innan förtroende och närmande är något eleven vågar pröva och själv våga sig på. Att vara behövande är känsligt. Om man behöver mycket vill man gärna behöva mindre. En hård attityd berättar om att ”jag behöver massor men jag tänker göra det svårt för någon endaste en att hjälpa mig”. Tusen besvikelser ligger till grund för detta. Hundratals missförstånd likaså. Missade kontaktförsök och missförstånd kring vad som sades när kontakt togs. Kanske var kontakten mellan den vuxne och den unge inte varm utan kall och hård.
Som vuxen blir man synad i sömmarna men man ser oftast inte när man blir det. Tomas Tranströmer skrev att döden mäter ut kostymen utan att vi känner till att detta äger rum. Eleven mäter ut läraren utan att läraren ser eller anar det. Olika mätinstrument mäter upp och prövar ut och olika prövningar utsätts läraren för. Det sker innan det där ska berättas, det som tynger ned. Den stilla frågan eleven ställer – kan jag närma mig den här personen, kan jag anförtro mig åt den här läraren – och när det slutligen sker, själva mötet – har de föregåtts av osynliga iakttagelser och lång tid av väntan på det där tillfället. Som lärare är man ofta inte medveten om att just när det händer är det avgörande. För eleven.
Jag hade ett sådant möte med en elev. Omvärlden syntes så besvärlig för den unge. För lite frukost eller ingen alls. För lite av allt möjligt och alldeles för lite av samtal och samspel som bygger på respekten om vem man råkar vara just när man är där man är. Jag minns samtalet. Jag minns ögonen. De sorgsna. Det djupt förtvivlade. Jag tänkte på mumintrollet som blivit förvandlad till oigenkännlighet i en lek som plötsligt inte alls var en lek utan blodigt allvar. Att bli igenkänd som det barn man är då allt är satt ur spel handlar om att våga titta länge. I berättelsen om Trollkarlens hatt tittar muminmamman länge, länge in i de förtvivlade ögon i den som inte gick att känna igen. Denna fullkomliga skräck. Att inte få vara den man är. Med sina försök till kontakt med omvärlden. Med sina ögon som inte ser om inte någon ser in i dem. Jag kände mig som muminmamman under några få minuter. Såg länge in i de där ögonen. Länge, länge. Jag såg ett litet barn. Ett alldeles litet barn. Övergivet.
Jag lade en hand på den unga människans kind. Lät hans röst berätta. Stannade kvar i den stund som var menat för elevens berättelse. Jag som ingenting kunde göra för att världen runtomkring skulle bli bättre och ta bättre hand om den här krabaten. Jag kunde bara lyssna, titta honom i ögonen, finnas där. Och det försökte jag göra. Bara vara där. Våga se in i den där smärtan. Inte vika av med egen oro, förtvivlan eller hopplöshet.
Stå kvar. Vara en stayer.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
