Den där åldern då man inte längre kan leka …

Åh så många föräldrar jag har talat med som undrat vad som händer med deras tio-elva-åringar. Ja till och med lite innan. Som en slags sorg beskriver föräldrarna. Ja, men tänker jag, vilken sorg är det inte att lämna något och packa ned sina saker och lämna en tid som aldrig någonsin mer kommer tillbaka. Sin barndom. Sin nalle. Sina leksaker. Ersätta väggarna med popaffischer, köpa första sminket, kolla på kroppen att den växer eller förvånas över att den inte gör det. Och så ska man vara ball och tuff. Frisyrgelet ska fixa håret och brallorna ska hänga. Klart man sörjer. Klart som tusan att man går in i en sorgeperiod. Barn tar farväl i små små steg och plötsliga jättekliv. Föräldrarna ser smått förvånade ut och säger att det gick fort det här och hjälper till att kasta serietidningar i pappersåtervinningen och se nallar och dockor fara in i något hörn.

 

Det här inlägget postades i Barns sorg är randig. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.