Eleven kan inte – eller – eleven kan!

Ja – det är att inta två perspektiv på förmågan som eleven har eller inte har. Låt mig beskriva min syn:

Det kommer många frågor om hur man hjälper barn över hindren då de har det svårt med lärandet. Det kommer också många frågor som bara har fokus på svårigheter och inte på något annat. Vi talar så om skolan och om eleverna. Vi ser halvtomma glas och inte möjliga halvfulla. Vi ser inte till det barn kan och gör dem medvetna om sina kunskaper. Vi är ganska giriga på att genast leta fram det som inte fungerar.

Detta perspektiv strider mot läroplanens intentioner och kursplanernas innehåll. Där står ingenting om att vi lärare ska identifiera det problem som eleven har utan se vad eleven kan för att börja där. Men vi ägnar oss åt en slags sortering. Denna sortering betyder att vi sållar i den värld som byggs upp av rätt och fel. Då jag skriver detta är jag medveten om att många tror att jag inte vill ha diagnoser, och det kan vara sant, jag vill ha färre diagnoser och jag vill att de tjänar ett syfte. En diagnos ska innebära att jag om lärare får nycklar till att undervisa så att jag också inkluderar den elev som har diagnos.

Att odla en sanning – jag kan inte!

Men låt oss säga att eleven inte kan engelska. Vi slarvar lite med helhetsbegreppen då vi gör våra bedömningar. Eleven själv skriver ledigt under på hela uttalandet: Jag kan inte engelska. Och föräldrarna därhemma låter orden bli sanning och uppför sig som om barnet inte kan engelska. Som om detta vore den hela sanningen.

Utmana med att se till det eleven kan

Den sanningen måste brytas ned till frågorna – vad i engelskan behöver vi undervisa dig i! För om barnet därhemma får höra att det inte kan engelska och läraren i skolan fokuserar på hela engelskan som ett fullständigt heltäckande begrepp för det eleven inte kan så är det inte korrekt. Frågan borde ställas: Vad i engelska kan inte eleven? Och vad bättre vore – om läraren och eleven tillsammans gjorde en karta över vad eleven faktiskt kan.

Sanningen om vad jag inte kan räddar mig från att kunna

Jag har intalat mig själv att jag inte kan springa. Det säger jag alltid då någon frågar om jag tränar något.

– Springer du?

– Näe, jag kan inte! svarar jag.

Sedan ger jag en fullständig förklaring som alla inklusive jag själv tar för en sanning.

– Aha, svarar den som frågat om jag springer, och så får jag förståelse för att jag inte kan.

Sista gången jag hörde mig själv säga att jag inte kan springa blev jag arg på min egenmäktiga sanning. Jag ifrågasatte den sanningen och tog den under lupp och skrev en lista över tillfällen då jag faktiskt sprang:

• springer till kopiatorn på arbetet

• springer ibland till bussen och då springer jag ganska fort fast jag har högklackade skor

• springer ibland till något som jag är en aning sen till, då kryssar jag mellan långsampromenerande och trotsar rödljus och springer faktiskt så pass bra att jag kommer prick på klockslaget i tid.

• springer på löpband på gym fast jag brukar tycka att jag inte kan det så jag tar ned tempot till rask promenad vilket jag tycker att jag kan.

• Jag springer så fort jag vill springa men jag behöver en slags press på mig

Sedan gjorde jag en lista över vad jag faktiskt har sprungit trots att jag inte kan springa:

• Jag har sprungit tre midnattslopp. Det första sprang jag på detta sätt: Jag orkade 2,5 km på egen hand, jag sprang 6,5 km på ren fåfänga (någon i publiken som kantade löpningen hela vägen skrek ”kom igen lilla tanten” och det satte fjutt på mig: Jag är inte en liten tant och så gjorde jag verkligen snygga löpsteg a la en 32-åring (en vältränad löpare) och den sista ynka kilometern skulle jag ha kunnat falla ned i total uppgivenhet och orklöshet om det inte var så att någon skrek – Ser du målet? Och det gjorde jag. Väl i mål kände jag mig som en gudinna. Mina ben skakade men stoltheten slog i mitt bröst. Jag fick en banan och någon chokladbit. På kvällen kunde jag inte somna. Till saken hör att jag inte hade tränat. Jag blev utmanad att springa samma dag: – och jag hade dessutom skoskav. Men jag sprang på fåfänga. Vem bryter när vägen är kantad av sådana som inte springer?

• Jag har sprungit Tjejmilen två gånger. Det var också spännande för det var en annan tur.

• Jag har sprungit tunnelloppet – men fick så ont i benet, knäet tror jag det var så jag kom näst sist. Sist kom en gammal man som med all ära skulle komma sist. En märklig tävlingsinstinkt gjorde sig påmind. Ska jag tävla om sista plats, men jag slog det ur hågen och blev upplockad av en polismotorcyklist som sa: – Du ser ut att inte kunna springa! Där satt den. Men jag ville inte höra det sista han sa: Du ser inte ut att kunna springa mer ikväll.

Hjälp eleven att lista sina kunskapsförmågor

Om man gör så här då det gäller det elever inte kan – listar deras oförmåga att – så skriver vi ned sanningarna som om de vore just sanningar. Bättre är att göra en ordentlig sammanfattning av vad eleven kan. Detta kan också göras utan relation till läroplan och kursplaner. Man går igenom var eleven använder sig av sin engelska (om det är den man fokuserar på) och skriver upp allt sådant som betyder att det finns kunskap. När denna lista över vad eleven faktiskt kan (det handlar om förtroende att få eleven att berätta för det kan hända att eleven också har börjat leva den sanning att eleven inte kan någonting alls) och den listan ska vara lång – vi måste tvinga oss att göra den lång. Det är läraren som ska skriva den. Läraren måste också lära sig att våga se det eleven kan.

Listan ska åskådliggöra elevens förmågor. Därefter kan vi gå till kursplanerna och läroplanen och markera det eleven kan och som är i relation till kursplanerna. Då har vi en karta som ger oss stöd och hjälp att såväl bekräfta elevens kunskaper och göra upp med dessa sanningar om vad eleven inte kan. Det är så stort att inte kunna ett helt ämne. Då det gäller engelska är det nästan omöjligt för vi lever i det engelska språket, det amerikanska nästan dagligen. Om man inte snappat upp någon engelska är man en hejjare på att stänga av omvärlden, inte äta på vissa hamburgerestauranger och TV har man aldrig någonsin sett på, spel spelar man aldrig och nästan inte någon gång har man lyssnat till musik, nej, faktiskt man har bott på en språkfri ö där tystnad har härskat.

Delarna i helheten bör belysas

Jag har hört så många berättelser om elever som säger att de inte kan matematik, engelska eller att de inte kan läsa. Och jag har inte gått in i dessa sanningar alls. Jag har sagt att det är nästan omöjligt att inte kunna någon matematik.

– Har du delat med dig av något i ditt liv? frågar jag.

– Klart jag har. Jag …

Jag brukar börja så! Det visar sig att man bryter mönstret med den sanning som börjar bli sann. Skolan ska inte hjälpa till med att berätta den utan utmana sanningen och granska den lite närmare innan den blir allmängods.

Och jag springer. Igår sprang jag nästan en mil. Jag säger hela tiden – Jag kan springa!

Yes I can!

*****************************************

Läs min krönika hos Lärarnas Tidning, den berör detta innehåll!

*****************************************

Frågor lärare kan ställa, exempelvis till språkområdet Engelska:

• Var träffar du på engelska i din vardag?
• Hur gör du då det är textremsor på TV?
• Vilket språk har de program du spelar?
• Hur förstår du ett spel?
• När du lyssnar till någon som talar engelska hur känner du dig då?
• Hur mycket förstår du då någon talar engelska och de inte talar till dig?
• Finns det engelska ord som du gillar? Engelska uttryck som du själv använder dig av?
• Hur är skillnaden på engelskan i skolan och den du möter utanför skolan?
• Härmar du engelska som du hör?
• Om du hör en mening på TV som du tycker är kul brukar du säga den högt för dig själv?
  
• När du lyssnar på engelska på TV förstår du vad de pratar om?
• Funderar du ibland på skillnaden mellan det engelska språket i filmer och det som blir då det översätts?
• När du spelar spel vilket språk använder du dig av då?
• Hur talar man med varandra på World of Warcraft?
• Hur förstår du engelskan där? Skriver du? Pratar du? Lyssnar du?
• Berätta om en låt du gillar! Vilket språk sjunger de på?
• Brukar du sjunga med någon låt som du gillar?
• Säg en musiklåt som du lyssnar på? Vilket språk är den på?
• Om du fick en kompis från USA, hur tror du att ni skulle prata med varandra då? Ja, utanför skolan?
• Om din mamma och pappa ska ha hemligheter för dig, exempelvis vad du ska få för julklapp, talar de engelska med varandra då? Förstår du?
• Vilka engelska ord använder dina klasskamrater?
• Hur talar vi engelska på lektionerna?
• När vi talar engelska på lektionerna hur känner du dig då?
• Kan jag som lärare göra det enklare för dig? Så att du inte känner den där oron för att prata inför hela klassen?

Och utifrån det eleven svarar ansvarar läraren och belyser elevens kunnande utifrån läroplan och kursplaner:

Undervisningen skall:

• eleven skall få utveckla sin förmåga att använda engelska för att kommunicera i tal och skrift
• fördjupar sin förståelse av talad engelska i olika situationer och sammanhang
• utvecklar sin förmåga att delta aktivt i samtal och skriftlig kommunikation, uttrycka sina egna tankar på engelska samt uppfatta andras åsikter och erfarenheter
• utvecklar sin förmåga att läsa olika slags texter för upplevelser, information och kunskap

Jag orkar inte skriva mer. Jag blir uppriktigt ledsen. Var och när genomför vi dessa saker i skolan?