Akta! Nej! Inte! Akta! Men …

Jag satt vid vattenkanten. Barn lekte i vattnet. Med sanden. Med vattnet. Tårna i sanden. En liten en, kanske fem år, med flytväst sprang ut i vattnet till knäna ungefär. Ansiktet gick att läsa som en sommarbok om omedelbar lycka, glädje och leklust. Men på stranden stod den alldeles för oroliga föräldern och manade med ”Nej!” och ”Det är farligt” och ”Om du går längre ut så får du inte bada mer” och ”Det är farligt att ramla i vattnet” och … och den lust som barnet visade speglades inte i föräldern. Jag tänkte på Astrid Lindgren och undrade vad hon skulle säga och råkade säga till föräldern:

– Jag undrar vad Astrid Lindgren skulle säga om hon såg ditt barn?

Och plötsligt sänktes föräldraaxlarna och förälderns oro försvann för en stund.

– En lycklig unge?

Ja, en lycklig unge tror jag att Astrid Lindgren kunde hjälpa oss att se. Och den oro vi känner för våra barn kan vi visa genom att vara där barnen är, och hålla deras glädje handen och vår oro inom oss. De leker.

This entry was posted in Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.