Jag läser nu Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951. Och skrattar då jag läser att en förälder dyker upp precis då föräldern inte ska dyka upp. Den där precisionen då föräldern är där och allt det som barnet gör och är i färd med får ett abrupt och nödvändigt slut.
”Å, han skulle bestämt ta och skriva en insändare i ortstidningen: ’Måste man ha föräldrar?’ Visst gillade han både far och mor högt och rent, men denna rent otroliga precision, med vilken föräldrar dök upp i de mest olämpliga ögonblick, det kunde ju driva det tåligaste barn till förtvivlan.”
Astrid Lindgren Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951 s 55
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
