Våra helvetesgap

I Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter, 1982, finns den där sprickan mellan två världar. Tillräckligt stor är inte sprickan än att det går att hoppa över den men det krävs både mod, vilja och nyfikenhet för att göra det. Då Ronja och Birk lär känna varandra är de på varsin sida om detta helvetesgap. Två världar är åtskilda. Sprickan mellan dem är djup och farlig.

Detta helvetesgap finns överallt. Sprickan mellan två som träter. Sprickan mellan en förälder och ett barn. Sprickan mellan lägren. Sprickan som delar upp och som skapar avstånd. Sprickor som kan repareras då vi tar språnget att förstå den andra sidan och då vi antar perspektivet som följer med att stå där. Sprickan kan bli mindre då vi inser att vi själva kan agera genom att röra oss över den väl medvetna om att den finns och att den påverkar oss. Ibland måste vi helt enkelt lämna något bakom oss och hoppa över till något annat. Världarna möts genom osynliga brobyggen där vi i tanken tar stora kliv över något vi inte trodde oss om för att plötsligt finna oss i att vara där vi trodde vi aldrig skulle befinna oss.

Sprickor finns överallt. I samtalet som kom av sig. I relationen som bröts itu. I kontakten mellan de egna känslorna och tankarna. Sprickorna som blir större då isen lägger sig mellan, då kylan sväller sig stor och tvingar sprickan att bli större och avståndet blir längre. Kylan isolerar, förlamar och medverkar till distansen. Den där inre kylan. Den där oförrätten som håller sig för evigt ung. Som isblock i det inre. Och den där sprickan vi ärver av någon annan. Den som inte är vår egen.

Det krävs något av oss då vi upptäcker sprickor. Medvetenhet om sprickan. Medvetenhet om att vi står på en annan sida av problemet och upplevelsen. Vi kan göra sprickan och klyftan mindre genom att våga oss på hoppet. Ronja Rövardotter handlar om klyftor, om hopp och vad som krävs av oss för att våga språnget.