Det visste vi inte då. Och kanske skulle vi inte alls ha varit hjälpta av att veta det då. Att våra vägar skulle korsas, följas åt och att vi skulle ha mötesplatser med jämna mellanrum. Att vi skulle följas åt. Inte visste vi det den gången vi första gången träffades. Inte visste vi det andra gången heller. Vi visste det egentligen aldrig. För vänskap är inget man talar om. Den talar för sig själv. Plötsligt sitter man framför varandra, över kaffekoppar eller en soppa, och knyter ihop och samman historier från förr med det som hänt alldeles nyss. Det har gått 30 år sedan första gången vi sågs. Inte skulle vi då ha sagt att vi skulle skratta med varandra 30 år senare.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
