Det är en sak att kunna använda ordet gaffel rent praktiskt. Den är en annan sak att ljuda ihop bokstäverna till just ordet gaffel. Det är en annan sak att se en slags gaffel inom sig då man läst ordet gaffel. Det är en annan sak att berätta om den bild man har av sin inre gaffel för någon annan.
Det är en annan sak att skriva gaffel. Det är en annan sak att skriva gafel än att skriva gaffel. Det är en annan sak att läsa rätt fast man stavat fel till gaffel. Och det är en helt annan sak att använda gaffeln i meningar och sammanhang där gaffeln utgör ett redskap.
Det är en helt annan sak att leta efter gafflar för att man inte vill äta med fingrarna. Det är en helt annat sak att begära in en gaffel i ett land där man brukar äta med pinnar eller med händerna. Gaffel är inte något lätt ord även om det kan tyckas så.
Dessutom låter det lite konstigt. När man sagt det 15 gånger så undrar man varför man uttalar föremålet så.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
