Jag har en liten läsförälskelse – i Alfons Åberg. Det har jag haft sedan jag läste Alfons med mina egna barn. Hur det där vardagsnära beskrevs som lika vardagsnära i Alfons Åbergs böcker. Jag stod där med min sopkvast och önskade att den var tecknad och kunde bli till något annat. Jag undrade också vem jag skulle vara om jag klev in i berättelsen. Tänk om jag blev kär i Alfons pappa? Tänk om jag skulle vara extraförälder till Alfons Åberg? Hur mycket hade jag stört och förstört? Hur mycket hade jag tillfört och hur hade jag varit?
Alfons har tillhört den barnnära, vardagsnära och föräldranära. Som förälder kan man gärna läsa en dos Alfonsböcker för att lära sig att vara tillsammans med barn, tänka lite som barn och förstå hur vardagen är ett äventyr i sig.
I undervisningen kan man problematisera Alfons Åberg. Det gjorde jag med mina elever, årskurs fem. Vi läste alla Alfons Åberg böcker, varenda en. Och oj vad det lästes och diskuterades. Eleverna bytte perspektiv och valde att se berättelserna från pappas sida, och från sin egen sida. Vem var eleverna i böckerna? Och vem skulle Alfons bli? Som tioåring? Som tonåring? Som vuxen?
Vi läste alla böcker, vi såg på Alfonsfilmerna och vi sjöng och nynnade på Alfonsmelodin. Och oj så många träffar vi gjorde i läroplanen, den omslutande, och oj så många vi gjorde i kursplanerna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
