Jag är Stockholmare. Jag är läsare. Jag blir ofantligt förvånad över att Strindbergs En dåres försvarstal är den bok vi Stockholmare läser, knyter kontakt och diskuterar. Det är Strindbergs år i år. Jag visste inget om det här. Ingen aning. Jag har läst En dåres försvarstal och tyckte mycket, mycket om den. Idag kan jag alltså luta mig över ett fikabord, tala med en okänd och fråga – har du lust att diskutera?
Jag vet att Edinburgh läser Stevenson. Det syns överallt. I fönster ställs böcker ut. Det är inget tvivel om vilken bok man kan diskutera när man är där. Det undgår ingen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
