Vikten av att vi möts, bryter kulturen och myten om den ensamma lärare kan vi läsa i Janusz Korczak´s bok HUR MAN ÄLSKAR ETT BARN, 1992:
”… sammanträden väcker gruppens kollektiva samvete, de stärker medvetandet om ett gemensamt ansvar, de lämnar spår.”
För att skapa detta krävs att de pedagogiska samtalen handlar om innehåll och lärares kollektiva medvetenhet om att ansvaret ligger i professionen. Pedagogiska diskussioner ska vara pedagogiska diskussioner tänker jag. Dessa samtal måste få större innebörd och innehåll. Jag har mycket liten erfarenhet av samtal där den pedagogiska utvecklingen är i fokus och där lärarnas kreativitet och ansvarstagande är drivkraft och möjlighet.
Jag vill bort från klagosången och in i möjligheterna. Klaga får vi göra på andra möten. Pedagogiska diskussioner ska lämna spår och skapa nya vägar eller kratta och rensa i de gamla. De ska inge hopp och möjligheter samt gemenskap inom lärarkåren. Samt ett och annat skratt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
