På flyget hem sitter jag bredvid en liten en. Jag sitter också på samma rad som pappan. Jag lyssnar på samtalet. Pappan talar så mycket med den lille. Den lille pratar också mycket. Pappan använder ord som är för stora. Den lille använder också ord som är för stora. Och det är så fint att jag sitter intill och ler. Pappan berättar om allt. Samtalet går från tuggummi till att flygplanet fäller ut hjulen. Och hela tiden ackompanjeras samtalet med – Varför då?
Den frågan, den frågan! Jag tycker den är så underbar. Den manar hela tiden till en slags fortsättning. När förklaringen är given kommer den igen. Varför då?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Den frågan ställer väldigt ofta min son på 6 år! Han undrar, resonerar och frågar mer! Han vill veta och ju mer jag berättar desto mer frågar han! Ögonen glittrar och hans kroppspråk talar också sitt språk för mig! Det är så härligt! På måndag börjar han i första klass och han LÄNGTAR!!!
Nya samtal och mera diskussioner tror jag att det kommer bli då! Jag LÄNGTAR också!