Bio(grafi) och den långsamma tiden

Körling fotograferar 2010

Det är som att komma hem till sin barndomsgata. Det är som att möta sextiotalets vilsamma lugn. Jag minns mina barndomsgator. Strosandet, alltså att gå omkring lite i lagom snabb takt så att man hann med att komma lite i efterhand som barn, det gjorde jag som liten. Söndagsstängda affärer.

Fönstershoppandet. Man flanerade omkring. Höll en mamma i sin hand. Mamman höll sin man under armen. Familjen var man då. Familjen smet in på en biograf. Där såg vi på Charlie Chaplin.

Det var så stort för mig att jag drömde om den här filmen i många, många, många nätter. Jag var rädd för en björn som skulle äta upp Charlie Chaplin. Jag satt mellan mamman och pappan och intill satt också min lille, lille bror. Jag sa aldrig att jag var rädd. Björnen åt aldrig upp Charlie Chaplin. Men det var nästan så att han gjorde det.

Jag blundade!

Det var en berättelse från den långsamma tiden. Den stod inte still. Men den gick inte fort. Man hann vara barn i den tiden.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Bio(grafi) och den långsamma tiden

  1. Marie Lindkvist skriver:

    Vilken fin bild på ”vår” lilla biograf. Hela Kullsgymnasiet ska dit på onsdag och se på film, viktigt med gemensamma satsningar ibland tycker vi!

Kommentarer är stängda.