Hej kära kollega,
Jag skriver med anledning av din terminsplanering, den du läser så att oron växer i kroppen. Framför dig har du dina utvecklingssamtal och betygen som ska sättas. På ditt skrivbord dignar det av prov som eleverna har skrivit för att du ska ha underlag. Din blick har riktat in sig mot de skrivna orden.
Jag läser att du dignar under arbeten och att du räknar dagarna tills det är över, då du äntligen får vara med eleverna fullt ut igen, som du så noga understryker, det är eleverna som gör ditt arbete till något viktigt och betydelsefullt.
Jag ser din ensamheten och kan nästan höra ditt bultande hjärta.
Vad kan jag skriva till dig?
Kanske kan jag skriva:
Att du gör det bästa du kan av det arbete du har, att du strävar efter att göra rätt och riktigt, vill eleverna det bästa och att du, liksom din granne vid bordet intill, också bär en känsla av att inte hinna och inte kunna.
Stanna upp en minut. Bli kollegial.
Om ni förmår ihop: Dela inte oro, den blir större då, dela något annat. Ta kompassriktning bort från frustrationen. Ta en tiominuterspromenad i parken intill skolan.
Hej då,
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
