Kära kollega,
Idag viker du ihop dina planeringar och tänker att nu är den här veckan över. De där planeringarna som du har skapat och som bidragit till att eleverna fått möta olika innehåll, för att inte tala om språket som har kommit med dem! Du ser i dina papper och konstaterar att du inte hinner. Du ser det du skulle ha hunnit. Som du inte hann. Trots att det är fredag kommer stressen krypande.
Du ställer frågan – Hur ska vi hinna?
Sedan kommer frustrationen – Om bara eleverna arbetade lite mer och lite bättre?
Jag önskar att jag kunde vara din samtalspartner då. Jag skulle vilja få dig att titta på det ni hann tillsammans. Börja med att undersöka vad som genomfördes ur dina planeringar och inte titta blint på det som ni inte hann med. Det ni hann med! Jag skulle be dig berätta om det. Hur blev det med det ni hann?
Egentligen låter det så hemskt att skriva ”hinna” och ”hann” för det handlar ju mer om vilket lärande som utvecklades, vilka nya ord och begrepp som långsamt erövras av eleverna och hur vi vet och förstår att det är lärande som äger rum och att det tar tid.
Kanske, skulle jag säga, att du skulle kunna utvärdera denna vecka tillsammans med eleverna och be dem berätta om sitt lärande under det att du åskådliggör det på whiteboarden. Det eleverna säger kan du skriva ned i punktform. Skriv hela meningar och värdera inte det eleverna säger. Skriv ned stort som smått. Du kan ha dina pedagogiska planeringar som underlag, påminna om ditt innehåll, och undersöka hur eleverna har förstått det. Låt det här samtalet ta tid. ”Hinna och göra klart” är ord som gör dig stressad. Om du är stressad kommer eleverna känna det.
Se till det som ägt rum, lyft upp det istället för att avsluta veckan med en känsla av brist.
En pedagogisk hand på din axel,
Hej då,
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
