Min pappa var pianist. Han spelade piano i biografer under stumfilmerna. Dramatik då dramatik krävdes i toner som samspelade med de rörliga bilderna.
I ett hörn av lägenheten stod det svarta pianot. Min barndom kantas av pianostycken som vaggade mig in i sömn, satte sprätt på mina ben och fick dem att dansa och jag sjöng visor långt innan jag kunde tala. Med musik kommer orden så lätt. Man sjunger dem och tonerna ledsagar.
Långt innan mitt språk blev till hörde jag musiken. Pianospelet. Det spelade genom mammas lövtunna skinntrummemage. Mina öron lyssnade på det som kom därutifrån. Den där världen jag ännu inte fick röra mig fritt i. Nu lyssnar jag till Arvo Pärt. Pianospelen försätter mig i ett tillstånd där fantasin tar sina trippande steg, alla mellanrum mellan tonerna och den där oväntade tonen från ingenstans. Det finns inget språk i denna musik. Språket är för litet för att famna vad musiken gör.
Ibland tänker jag att allt jag är av kreativitet och känsla finns i den där barndomen där musiken slog an något i det som var jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Språket är för litet för att famna vad musiken gör, det var fint.
Göran Tunström skrev i juloratoriet tror jag, att Gud finns inte i egentlig mening, för då skulle han kunna fångas av språket och då vore han inte Gud. Lite samma sak. Jag har jobbat mycket med musik och hälsa och det är verkligen sant att musiken har en fantastisk kraft. Det kan inte förklaras.