Musikstycket är långsamt. Toner som från ett stilla regn. Den där första droppen som kommer från ingenstans. Man frågar sig. Ska det bli regn. Tittar upp mot himlen. Nästa ton. Som regnets andra droppe. Kanske blir det regn ändå. Nu två droppar. Den tredje tonen … och jag tänker inte längre regn. Jag tänker inte alls. Jag är väntande. Vilken ton ska komma. Tonsättaren har sitt val. Jag skräms då tonen sticker av och kommer från ingenstans. Dunsar som en avgrundens punkt. Som stenen man kastar i en brunn. Som stenen som faller, faller ned genom mörkret. Plonk. Slutar falla. Slår an. Ett golv presenterar sig. Ett stopp. Plonk.
Nya toner. Som från sidan. Plinkeliplonk. En ton rullar från hörn till hörn. Ett musikstycke skriver sig själv i rummet. Stolsbenet. Det slår an stolsbenet.
En stol. En läsare för benen under kroppen. Texten rullar ut sin röda matta.
– Lyssna! säger läsaren.
Mening på mening. Och fantasin som kastar sten i brunnar vänder öronen mot berättelsen. Det var en gång … Anslag. Det kommer en ny mening. En ny ton. Skrämsel över bokens taggiga träd och långfamnade armar. En liten en på en sten. Kan vara du. Kan vara jag. Kan vara någon annan. Hjärtat slår i takt med texten. Rädslan. Björnar och vargar finns i skogarna.
Boken överger inte. Faran går över och som nålen i höstacken slutligen återfunnen. Grädde. Skogsbär. Filt och kudde. En hand över barnets kind. Sov gott.
Tonerna klingar av. De tonar ut. Sista tonen. Regndroppen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
