Jag älskar att gå omkring bland böcker. Jag älskar att ha böcker omkring mig. I bokhandeln kan man på några sekunder bläddra sig in i nya världar och få lite nytt att tänka på. Det är bara att öppna en bok. På mitt köksbord ligger alltid en trave böcker och jag dukar gärna upp böcker när jag får besök. Inte för att man måste läsa men för att böckerna själv talar till oss. Man bläddrar lite här och där. Om läsaren fastnar är det inte för att jag säger att boken är bra utan för att boken och läsaren själv stämt träff, det blir en fortsättning som jag inte känner till. Några ord, någon mening och själva fortsättningen som sker någon annanstans.
Och jag köper också böcker:
- Laurain; Presidentens hatt (den rekommenderades lågmält och eftersom samma boklåda tidigare rekommenderade en bok jag köpte, läste och älskade så innerligt att jag köpte fler och sände iväg som presenter) Hatt, kappa, skor – att klä sig i boktitlar. Böcker från topp till tå. Läs kappan. Läs kappan!
- Cervenka: Vad gör en bank? (jag har läst hans tidigare Vad är pengar? och även denna Simma med hajar inom området ekonomi).
- Harari; Sapiens, en kort historik över mänskligheten (för att bokhandlaren och jag började prata om den och det fortsatta samtalet krävde att jag läste boken)
- Giolito; Störst av allt (Baksidestexten ”Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof.”).
- Nyman; Nerverna (för att omslaget visade en pappa som låg och läste och …)
Jag köpte också Graham Swift Mödrarnas söndag och läste den i ett svep till frukost. En långfrukost bestånds av fyra koppar kaffe och 154 sidor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
