Mörkrädd

Mörkret. Rädslan. Så många som är rädda för mörkret. Barn och vuxna. Lampan tänd. Bekanta rösterna runtomkring, tryggheten i en radioröst, teveljudet eller ett avlägset samtal från rummet intill. När man blir lite större vill man bemästra rädslan och säger att man inte är rädd för någonting alls. Ungdomar kan säga så. Sen skriver de till Kamratposten och frågar om allt de är rädda för. Berättar, beskriver, frågar. Kamratposten är en vän dit man kan skicka iväg det man tror sig ensam om.

Böcker berättar om hur det kan vara att känna sig rädd. Ljuden. Vinden. Skuggorna utanför fönstret. Knarret i golvet och ingen är där. Kläder som syns levande. Krokodilen under sängen.

Jag hatade verkligen mörkret och natten. Jag fattade inte varför dom skulle behöva finnas. Varje gång solen sjönk bakom träden på kvällen så kändes det som om nåt sjönk inuti mig också.

Av Mats Strandberg, ur boken Monstret i natten, 2016  illustrationer av Sofia Falkenhem

Bokens titel berättar att det vi kommer att få möta är just det som händer under natten. En sådan berättelse kan läsas i dagsljus och i gemenskap med andra. Där vi tillsammans kan känna den där läskiga känslan. En elev i mitt klassrum läste något så spännande att han började gå och läsa. Han läste stående intill mig. Rörde jag mig åt något håll följde han med under det att han läste. När det läskiga var två sidor bort slog han sig ned och fortsatte att läsa vidare. Han hade ingen aning om att han ställt sig upp och gått intill mig. Då jag frågade om boken berättade han att det var så läskig men att han nu klarat av att läsa igenom det partiet. Flera elever ville läsa boken han läste.

Natten kan vara rosa också. Inte alls mörk, svart. Natten kan vara vänlig och berättelserna kan vagga in oss i sömnen genom den trygga rösten som tar oss in i det vi läser och låter oss fortsätta berättelsen under natten. Så är sagorna som ALMA-pristagaren Kitty Crowther ger oss att läsa:

I DEN DJUPA skogen, inte långt härifrån, bodde Nattvakten. Varje kväll, just innan månen steg upp, slog hon på sin gonggong.

ur Kitty Crowther Sagor om natten, första kapitlet, i översättning av Ulf Stark.

Natten illustreras i rosa. Det är något annat än det svarta. Och när mamman pussar godnatt är rummet, ljuset, himlen rosa. Mamman säger:

”Välj en stjärna som leder dej hela vägen fram till i morgon.”

Det är en liten uppgift att gå till sängs med. Att välja något att somna till. Sagan ger oss möjligheten.