Jag minns den lilla parveln som stod framför en gigantisk målning på ett museum. I hörnet av målningen fanns en liten fågel. Den kunde ha blivit bortglömd om inte barnet pekade in mot den och framkallade den för oss andra. Fågeln var i bakgrunden, i utkanten och i mörkret. Barnet pekade och vips så fanns fågeln. Barn ser detaljerna.
Ett annat litet barn upptäcker siffrorna åtta och fem. På Ikea läser treåringen alla hyllmetrar av siffror och bokstäver medan föräldrarna bökar och krånglar med något paket av det större slaget, baxar den över till varuvagnen så går treåringen och söker upp bokstäverna b, ö och o och siffrorna åtta och fem. I det stora hela finns det lilla.
På en gata hör jag ett barn säga till sin mamma:
– Det tutar på taket. Tut. Tut.
Mamman undrar vad barnet menar men ser inte det barnet ser. Barnet har sett något. För att se det barnet har sett måste man gå några steg tillbaka. Det gör mamman och barnet. Barnet pekar upp mot himlen. Huvudet nästan intill ryggen. Blicken rakt upp. Och då ser mamman också en liten trumpet på taket. Trumpeten är så liten, så liten. Mamman blir förvånad. Att du hittar det där små detaljerna, säger hon.
Barn hittar detaljer. Vi vill att de ska förstå och se helheten. Den har sin början i något litet. I det stora hela börjar det med någon detalj.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Fint fångat! Tack för att du delar!