Lyssna är en aktivitet. Samtalet bygger på lyssnandet. Det är lätt att säga att man lyssnar. Själva samtalet föds ju i kvaliteten på lyssnandet. Jag älskar det där lyssnandet som man förnimmer närvaro i – ett slags positivlyssnande. Ett sådant lyssnande lägger vinn om närvaro, lyssna och fråga, lyssna varmt och levande.
Negativlyssnande är det där lyssnandet som gör att man som talande upplever att man talar till ingen alls, det kommer inga frågor utan då man talat klart är ämnet ensamt och tomt. Det är liksom inte delat. Då sitter man för sig själv och finner att man haft en ensamtal.
Negativlyssnandet är nog det sorgligaste lyssnande jag vet. Det finns ingen vilja – kanske mer av ovilja och ovänlighet – men det visar inte negativlyssnaren heller. Det är bara dött.
Samtalet kan kräva att man lyssnar fast man inte vill. Men det är en annan sak.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
En variant av lyssnandet:
http://www.youtube.com/watch?v=X1W_pNG5UT8
Tack! A-M