En mamma läser högt för sin son. Hennes röst är textrik. Hennes ögon är i boken. Barnet sitter med läsningen i ögonen. Han ser ut mot något i sitt inre. Lyssnar. Det där lyssnandet som skapar en slags frånvaro, samtidigt en närvaro. Barnet lyssnar så noga. Ögonen ser utan att se. Öronen och de inre bilderna är barnets här och nu.
Mamman läser. Den högläsande rösten är av annat slag än de samtal jag hör som ett textsorl utan punkter, utan distinktion, mer som ett flöde. Den läsande mammans röst är bokens röst.
Jag hör den där jag sitter. Lyfter mitt öra mot berättelsen. Blir lyssnande. Den textbärande rösten fångar också mig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
