Spontana sportlösningar på en skolgård

På avstånd såg det märkligt ut.

En pojke låg på marken. Två flickor spelade badminton och fjäderbollen gick från flicka till flicka och pojken låg där han låg. Då jag kom närmare såg jag en pojke till och en flicka som satt intill och tittade på. Flickorna spelade och fjäderbollen flög över och lite hit och dit. På avstånd såg det här märkligt ut.

Men jag undrade och jag frågade och stannade till. Killen på marken låg helt stilla. Han lyssnade också på musik och fötterna vickade lite hit och dit. Jag kunde inte låta bli att fråga:

– Hej, här ligger du? Vad gör du?

– Jag är nät! svarade killen.

Det lät så självklart att jag blev full i skratt. Det aktar jag mig nogsamt att visa. Jag frågar för att jag vill lära mig och veta. Jag vill fortsätta frågandet och inte värdera det hela så mycket.

– Nät?

– Ja, dom har inget nät!

– Så du har en uppgift?

– Ja, och det var jag själv som sa att jag kunde vara nät?

– Vad gör man som nät då?

– Man ligger stilla!

– Aha!

– Och om bollen hamnar på dig då?

– Då gör den det.

– Ja, jo, så klart den gör.

– Domaren sitter därborta, sa pojken och pekade mot flickan på staketet.

– Jaha! Där är domaren! sa jag.

Spelet fortsatte. Flickorna spelade vidare. Då kom den där killen som inte hade någon uppgift. Han kröp till killen som var nät och frågade om han också fick vara nät.

– Får jag också vara nät? frågade killen.

– Du får det. Du får lyssna på min musik också.

Då jag lämnade detta lilla sportinvent så hade alla en given plats.Nätkillarna vickade på fötterna. Det såg bra ut.

Anne-Marie