Björn Granath sa ja!

Det var efter Tsunamikatastrofen. Då jag satt hemma och tänkte; nu gör jag den där filmen. Den om sorg. Och fotografen sa ja. Filmaren sa ja. På några dagar skulle filmen finnas klar i varenda skola. Samma dag åkte jag skridskor på Östermalms IP. För att samla ihop tankarna. Och då såg jag Björn Granath skrinna där. Jag vände om och körde i motsatt riktning.

– Kan du vara med, kan du läsa dikt, kan du…

Han svarade ja och några timmar senare var han på plats i lägenheten, inför uppställd kamera läste han Tranströmers Minnena ser mig med allvarets tyngd men också med dikten oändliga rymd. Han gjorde det så fint. Så starkt och så vackert. Tack Björn!

 

 

This entry was posted in Barns sorg är randig and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>