JAG FICK ETT MAIL MED ETT ANGELÄGET INNEHÅLL, jag publicerar delar av detta mail här:
Jag har under min verksamhetsförlagda utbildning stött på barn som i stort sett gjort sig transparanta för att slippa hamna i mitt punkt och dom pratar varken med vuxna eller barn, när man sedan springer på dom i andra sammanhang så kan dom komma sprudlande glada och med höga röster. Jag har även tyvärr sett hur barnen bemöts som konstiga avvikande och irriterande, barn som blir tvingade att prata i grupp . Nu vill jag veta hur man ska bemöta och hjälpa dessa barn till självhävdelse att synliggöra det osynliga utan att kränka eller ställa för höga krav och utan att stöpa alla barn i samma form. Alla barn vill inte höras eller synas lika mycket men alla barn behöver bekräftelse. Jag brinner verkligen för att jag i mitt framtida yrke ska kunna möta barn på bästa möjliga sätt. Du får gärna sprida detta vidare till andra som du tror kan svara på mina frågor .
Jag har stor respekt för den blyghet som kan uppstå i en klass. Det handlar om en mängd olika saker. Det handlar om vem som äger talutrymmet, om rätt och felkulturen, det handlar om att lämnas ensam i ett kollektiv, det handlar om lärarens förhållningssätt och jag har utvecklat undervisningar som gör att jag kan skapa andra möjligheter. Det ska inte alltid vara en endaste möjlighet att bara prata för hel grupp. Det värsta jag vet är när det står i utvecklingsplaner för barn som inte talar i stora grupper:
Du ska ta större plats och börja tala i stora grupper!
Det ser jag allvarligt på. Ska fundera över ett inlägg om hur jag undervisar. Måste tänka. Detta är en stor grupp i skolan. Men det är inte individens fel. Frågan är hur vi skapar miljöerna kring detta barn? Hur vi tillåter tystnad? Hur eleven uttrycker sig i andra sammanhang? Och varför det i så fall är skillnad?
Anne-Marie
Ni som vill ha frågor kring detta och hjälpa denna studerande kan skriva ett ok här så mailar jag kontakt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Plura tänker – är det inte ytterst att barn blir sedda för den den är. Och hjälpa den att uttrycka sig på det sätt som känns bekvämt.
Även om jag var teaterapa när jag var liten blev jag i tonåren en tystlåten och inåtvänd person, för att åter i vuxen ålder vara teaterapa igen.
Ser jag på min far, han sa kanske inte mycket men var orehört social. Det är inte orden som avgör om du har kunnande eller är social. Det är var och när som avgör om du är bekväm.
ok
Finns det någon forskning på blyga barn i skolmiljö? Detta skulle vara mycket intressant att ta del av då jag upplever att detta är något som i den verkliga skolmiljön uppmärksammas alldeles för lite.
En fråga som vi får undersöka närmare! A-M
Kan hända är det så att vi ibland gör mer skada än nytta när vi försöker ge det blyga barnet bekräftelse? Det är plågsamt att vara blyg, och inte blir det mindre plågsamt av att det görs affär av blygseln. Att behandla barnet som en i gruppen, le när man får ögonkontakt och försynt locka in det i samtal, i små sammanhang först och sen, steg för steg, större och inte bekymra sig så mycket för eventuella återfall (såna kommer, men går över om man inte gör någon sak av dem) kan ha god effekt utan att sätta skrämmande sökerljus på den enskilde individen.