Systramilagarna – ett svar på Jantelagen

Jag läste om Kristina Alexanderssons glädje. Hon är numera vår ansvarige i Creative Common. Det är bra för oss alla. För att skriva det som skulle glädjas ut och den glädje som ska delas och utannonseras måste Kristina skriva något om Jante. För mig är det sorgligt. Det ska aldrig någonsin behövas.

Att den sanna glädjen inte får fritt utrymme utan måste ramas in i samförstånd med den Jante  som också befinner sig i närheten och som vill förringa och minska utrymme för den som just bara är glad för sin egen skull.

Jag undrar över Jante. Vem är det egentligen? Vad jag vet är att Jante är en mycket stor kraft, en kraft som råder i det dolda men som också kryper in i oss lite till mans. Vi blir vår egen Jantelag. Vi bär den inom oss. – Inte kan väl jag berätta att jag… inte kan väl jag vråla lyckligt om detta?

Vi ställer oss den inre Jantefrågan – den som puttar in oss i små tändsticksaskar när vi i själva verket verkar i ett större sammanhang. Upplevd glädje som får paketeras om – och kanske utvecklas till en skam. Den glädje som inte delas och förvaltas har en tendens att skapa något som kallas att skämmas. Man skäms för den glädje man kände och den man fick avvisad. Då packar man in den i någon slags diffust glad – men ändå inte. Får man vara glad? Får man berätta om det som glädjer just mig?

Jag minns då jag var i Seattle och träffade innovativa lärare från hela världen. Ja, jo, vi fick träffa Bill Gates. Han talade till oss, den lilla skaran av lärare som var där, och vi visste om att det var exklusivt och mycket speciellt. Vi mötte professorer, talare som alla undrade över vad och hur, varför och när man använde vår kompetens – i våra länder, i våra skolor och i våra klassrum. Vår kompetens?

Jag höll ett tal då vi alla åt en av middagarna hos Microsoft. Jag höll ett tal om den stora ensamheten. Den innovativa kraften men den stora ensamheten. Alla lärare tackade och kände igen sig. Nej, inte blommade kompetensen ut. Men å andra sidan – det visste man också där. – Ni är här för att ni är ensamma! Vi vet det! Men ni har något som är framtida. Det är därför att ni är ensamma. I denna tid är ni ensamma. I en annan tid kommer ingen förstå denna ensamhet.

Då jag reste dit fick jag lära mig att prata om min kompetens. Det är en övningssak berättade man. Ni är så dåliga på det ni svenskar. Ni verkar rädda för att berätta om det ni kan, ni ursäktar er för era tankar och det ni åstadkommer. Varför? Vi vill ju ha er kompetens. Inte era ursäkter om det ni kan! Förklara varför är det så med er svenskar?

Ja, vi är dåliga på att presentera oss.

Jag tänker inte ta det som en personlig oförmåga utan förskjuta ansvaret till den kultur vi själva bygger upp. Ansvaret för kommunikationen, mottagandet av glädjen att… , tillåtelsen att pröva och utveckla, känna spontan glädje och motta folkets jubel (ja, tänk om vi kunde erövra tillbaka vår lärarkompetens så att folket lovsjunger våra insatser just för att vi vågar tala om det vi kan vi lärare). Vi måste våga säga att vi kan, att vi är bra, att vi är verkliga modeller för… vi måste våga berätta om det som vi är och kan och gör för att vi vill, vågar och kan.

Jag har fått uppdrag som jag är glad över att ha fått och de uppdrag jag nu gör är jag stolt över. Jag har fått förfrågningar som gör mig pirrande lycklig över. Jag breder ut mig i min blogg med mig själv och med mitt. Nä, det gör jag inte. Jag använder mig själv till allt det jag vill berätta här, för jag, dvs, det enda ”jag” jag kan förvalta på min blogg är mitt eget jag.

Jag använder mitt jag som en utgångspunkt, som den person jag skriver om, och mitt jag har jag därför ibland lånat ut till en annan person, för annars kan jag inte skriva om det jag vill förmedla. Ett bloggjag är ett slags alla-jag. Jag är inte en självcentrerad person som skriver. Jag skriver för jag måste. Ibland har jag skrivit för tystnaden runt mig har haft en tendens att nästa krypa in i mitt väsen. Jag har skrivit för att ropa en aning. Ibland skriver jag om jag – för att berätta om någon annan.

Då Kristina Alexandersson tar utrymme i sin blogg så gör hon det för att hon är skyldig oss alla det. Den glädjen hon känner är hon värd och hon är skyldig oss sin berättelse. Jag blir uppriktigt glad över modet hon visar och den ickejantelag hon sätter ord på. Jag brukar också göra det här. Vara modell för detta mod. Det gör ju ingen illa. Det skadar ingen.

Kristinas glädje har hon all rätt till och jag har min fulla rätt att dela hennes glädje. Och det vill jag. För någonstans i allt detta börjar en slags utveckling mot något som är bra för oss alla. Vi behöver våra spjutspetsar. Vi borde vara rädda om dem. Den Jante som är så stor och märkligt osynlig då man vill komma i dialog med Jante – kväver så mycket i sin linda. Och vi lever i en tid där denna linda absolut inte ska kvävas. Den ska vattnas. Med näringsord.

Då jag kom hem från Seattle, fullmatad med ny kunskap, mött forskare från hela världen, lyssnat på Bill Gates, kom jag in i min skola och fick absolut inte en fråga. Inte en endaste fråga. Ingen nyfikenhet om man kunde använda sig av några tankegångar för att börja tänka i den skola jag arbetade i. De hade så rätt på Microsoft – nej, man frågar nog inte efter er kompetens! Men vi gör det! Vi frågar efter den! Behöver den!

Så alla ni som vill slå er för bröstet och ropa ut något ni är stolt över och som andra fått er att tystna kring – ropa här. Jag filar på de SYSTRAMILAGAR som talar om allt det Jante inte talar om.

Hoppet om det framtida! Och den egna vackra stoltheten vi alla erövrar lite var stans  och överallt på skolor, i klassrum och fritidshem. Överallt sker det stordåd!

Anne-Marie