Med värme tänker jag på henne. Den engagerade skrivmaskinsfröken som mötte oss tonåringar i skrivmaskinssalen. Jag måste tacka henne för att hon trodde på sitt ämne och ingav förmaningar om hållning och fingersättning. Jag kan tacka henne för att hon älskade sin skrivmaskin och allt som kom ut ur den. Hon älskade plinget då vi skulle växla rad och uppmanade oss att titta in i hennes ögon så att hon såg att vi skrev utan att titta på tangenterna. Jag tittade på henne. Hon tittade på mig. Den blicken hon gav mig var fylld av värme över min förmåga att inte titta ned. Då den elektriska skrivmaskinen gjorde sitt inträde i skrivmaskinssalen så hoppade hon högt över att den var så känslig. Alla jjjjjjjjjjjjjjjjjj som kom utan att man förstod det och alla fffffffffff då man trodde sig vila på tangenterna.
– Hoppsan, sa hon.
Sen sa hon:
– Att om inte jag kan den riktigt så förstår ni ju att inte ni heller kommer att klara det genast.
Kära skrivmaskinsfröken. Vi skrattade alltid åt dig, men skrattet var fyllt av värme. Vi gillade att du trodde på din skrivmaskin, ditt ämne och din betydelse för våra raka ryggar och vår förmåga att skriva utan att titta ned på det vi skriver. Ja, ni måste naturligtvis läsa igenom det ni skrivit, sa hon. Man vet ju aldrig förrän man läst igenom. Kära lärare, värme från din forna elev. Idag sitter jag rak i ryggen. Kan mina fingrars sättning. Kan skriva digitalt. Din gärning sitter i allt det jag kan. Tack!
PS. Och den handskrivna lappen fick jag efter en föreläsning jag gav. Den sparade jag. Handskrift är också en konst. Att värma orden och ge iväg dem säger något om avsändaren. Ticketack. DS.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
