Pojkarnas antipluggattityd?
Den tror jag inte på, dvs att den ligger i pojkarna. Nej jag tror den ligger i det som omsluter pojkarna. Jag tror också att vi måste prata om vad vi gör med våra elever, våra undervisningar, våra förhållningssätt och beakta att vi får svar på dem i form av elevernas attityder och förväntningar på skolan. Det är lätt att lägga ansvaret i knäna på eleverna. De är i sin antipluggkultur – inte att de har hamnat där. Det är en för lätt analys att tro att det är pojkarna själva som skapar sig en kultur. Pojkarna kanske skapar ett svar.
Jag tror på samspel, interaktion och innehåll, tempo och utmaningar och att pojkar kräver just detta för att lyckas i skolan. Jag tror också att det gäller samtliga elever, inte specifikt pojkar. Men pojkarna blir syndabockar för en monoton undervisning där de förväntas vara tysta, sitta still och inte göra annat än att göra det som sägs. Det saknas något i interaktionen för pojkar. Om lärare dessutom är kvinnliga och innehållet i undervisningen alltför monotont och tråkigt blir pojkarna lättare markörer för detta.
Jag tror mer på innehållets kraft och samspelet i kommunikationen. Jag tror på det tydliga. Pojkarna som flickorna har rätt till aktivitet lärande. Jag tror nämligen inte att flickorna klarar av det här bättre än pojkar. Däremot tror jag de får något annat. Vad vet jag inte?
Jag är egentligen inte så intresserad av att diskutera varken pojkar eller flickors lärande. Om den ena gruppen inte får sina skoldagar innehållsberikade så betyder det att hela klassen drabbas av detta. Det handlar i slutändan om undervisning, utmaningar och lärarens attityd till eleverna. Den attityden kan vi nog fila på en aning!
Vad händer om vi börjar beakta vad våra elever kan och hur de kommunicerar och hur vi tar emot dem i deras försök att nå dialog och kommunikation med det vi lärare har i fokus.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är något obehagligt med det här kulturbegreppet – det liksom bara ”är” och förklarar absolut ingenting!
Tycker det här är en intressant diskussion. Vad är det som skapar motovation i klassrummet? Jag har funderat över det rätt mycket det sista. Motivation är väl en inre drivkraft – det är ingenting som kommer utifrån egentligen – däremot kan vi genom att skapa en situation som tilltalar locka fram motivationen hos varje elev. Klart att variation, utmaningar och kommunikation är nycklar till det.
Men! och nu kommer det stora menet. Det är inte bara vi lärare som styr klimatet i klassrummet. Vi kan göra mycket men inte allt. Viktigt i detta är nämligen också hur den sociala strukturen ser ut i gruppen. Vilken attityd har de socialt starka i gruppen?
Min erfarenhet pekar på att om de som är socialt starka har en positiv attityd till skolarbetet så resulterar det i en grupp som är positiv till skolarbetet och tvärtom.
Jag säger inte att det här fråntar läraren ansvar för situationen i klassrummet – jag säger att ”kulturen” beror på så många olika saker. För vad är viktigare för en 14 åring? Att bli accepterad av sina kamrater eller att göra det som förväntas av ”vuxenvärlden”?
Det handlar inte bara om kultur, det handlar om att bli vuxen också – det handlar om att hitta sin identitet. Vem är jag?
Hur möter vi tonåringen som vill vara något annat? Hur skapar vi motivation för elever som hellre vill visa att de är som de andra?
(Hur skapar vi en skola som blir viktig för eleven? Hur skapa vi en läromiljö som är motiverande? I dagens samhälle där skolan ses ner och är dålig! Allting flätas samman – medieklimatet i relation till skolan påverkar.)
Kanske lite rörigt, men jag har inte tänkt klart.