Vad gör skolan med pojkarna – hur gör vi något nytt för dem?

Det är inte bara i Sverige pojkarna visar upp sämre resultat än flickorna. Det är så i andra länder också. Det är ingen ursäkt bara ett konstaterande. Och jag tänker att vi alla måste ta en allvarlig funderare över vad vi själva gör, hur vi är och vad vi säger till pojkarna i våra klassrum.

Jag är rädd att en del av problemet är att vi lärare fostrar i alldeles för hög grad. Det betyder att vi säger till och tystar ned. Vi tänker att pojkar låter för mycket och att de inkräktar på flickornas utrymme. Ja, pojkar låter precis som flickor låter. Ibland kommer pojkar i grupp – då låter de ännu mer. Det största problemet är nog att vi inte lyssnar utan tystar pojkar.

Och de små pojkarna som kommer in i skolsystemet och ska lära sig att sitta still. Ringen är en plats för att lära sig lyssna och sitta still. Inte för att få ett innehåll att sitta still kring, inte för att få tala, tänka och fundera kring något som alla andra klasskamrater också ska tänka och fundera kring. Jag har ofta tänkt att jag aldrig skulle orka vara en liten kille som ständigt får höra att jag inte kan sitta still. Det skulle krypa myror i min kropp och hela jag skulle känna oro för att jag själv inte kunde. Jag skulle bli ännu rörligare.

Och jag hör killar vilja en hel massa saker som kan höra undervisningen till. Och hur vi blir döva för deras förslag och säger inte nu, kanske sen, men inte nu. Jag hör pojkar säga att de vill räkna hela matematikboken för att det är roligt men inte sedan få göra mer än till sidan den och den.

Och den läsebok pojkar ska läsa ur är kanske inte den de intresserar sig för. Kanske lyssnar de otroligt gärna på lärarens högläsningsbok men den egna läsningen sker allra helst i kataloger eller kartböcker. Och då räknas deras läsning inte alls till läsning trots att kartboken är ofantligt krävande att läsa och förstå.

Kanske gör vi pojkarna högljudda och blasé för att de aldrig får sin röster lyssnade till. Jag tror också att lärarens inbjudan till kontakt med nyfikenhet på hur pojkar tänker, vad de intresserar sig för och hur de vill lära är en möjlighet att inkludera pojken i undervisningen.

Jag har mött flera elever som inte vill något hellre än att läraren inte ser på dem som stökiga utan ser att de vill uppföra sig och lära. Och någonstans tänker jag att varje lärare måste göra upp med sin bild av pojken som elev.

Och den pojken som sitter tyst, inte är med – hur och vem tänker på honom?