Till min dotter – kärleksfullt och solkigt

Allt är en berättelse. Allt blir en berättelse. Saker och ting måste också verka fram. Det vilar nytt i det gamla. En annan infallsvinkel i det redan vinklade. Det finns ljus där det redan är ljus. Det finns mörker av olika grader och skalor. Det finns bokstäver som inte längre används. Det finns bokstäver som ljudar ut sig själva. Det finns mammor som dukar frukostar och det finns barn som slänger ut korvar genom fönstren. Det finns pappor som rider på stora hästar och det finns pappor som inte rider på några hästar alls. Det finns mumintrollsmammor som dukar festbord och sedan sticker ifrån alltsammans för att sättta sig på en strand och räkna vackra snäckor.  Det finns pennor med berättarbläck. Det finns fjäderpennor med utsiktsberättelser. Det finns berättelser och de vill  ut till varje pris. En gata är en berättelse om såväl de bofasta vid denna adress som de som passerar förbi och inte ens ser hembrevlådan eller tanten i fönstret. Det finns en dotter som skriver sig ut ur ett papper och sätter punkt i det ark som ännu inte är skrivet. Det finns en berättelse i det lilla.

Det visste du för länge länge sedan. Det vet du nu idag. Och i morgon syns det mesta berättat på nytt. Dina berättelser är som en skål av dammiga bröstkarameller. Som om du fotograferade i det fördolda. Och jag älskar just detta.

Så skrev jag idag. Lite solkigt och kärleksfullt. Till en berätterska!