Vi tänker oss utveckling i trappsteg och trappor. Jag försöker tänka mig bort från den bilden. Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.
Trappan som metafor visar ett stadietänkande som betyder att man tar sig från en nivå till en annan. Jag tänker att man tar sig runt. Och det rullar på så.
Det jag kan är aldrig någonsin klart och färdigt. Jag kan cykla men jag kan lära mig mer om jag vill och behöver utmanas i detta. Jag kan skriva, men bokstäverna kräver mer av mig och lockar mig att leka, innovatera, fundera, grubbla, pånyttlära. Inte vill bokstäverna in i ett trappstegstänk. Inte vill cykelförmågan in i trappans avprickningssystem. Inte vill jag bara gå uppför en trappa. Jag vill springa ned i källaren också. Och ibland upp på vinden.
Nej, trappan säger ingenting om vad jag kan där jag står på trappsteg tre. Kunskap är hur jag får den i rullning!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Världen och vi « You're no different to me
Jag gillar också cirkelformen för kunskapsutveckling. Jag tänker mig att utvecklingsmöjligheterna finns ute i omkretsen och ju mer man lär sig desto större blir cirkeln, och utvecklingsmöjligheterna. Så blir det så, att ju mer man vet, desto mer märker man att det finns att lära..
Det var en fin bild Maria, att cirkeln blir större. A-M