Det svåra – det dödligt svåra – och sorg över den

Om någon försöker ta sitt liv så har det en berättelse. Att någon har tagit sitt liv har också en berättelse. Den som försöker kan berätta varför och hjälpa oss att förstå, vi andra. Den som tagit sitt liv får sitt liv berättat av andra, men de kan aldrig någonsin förstå. De får en berättelse med frågetecken i. Och ansvaret som måste tas retroaktivt eller viftas bort med något som lindrar.

Jag sitter med ett slags sorgset skälvande. Jag räddade livet på en ung flicka en gång. Hon skulle hoppa från en bro. Jag är ingen hjälte, inte är jag stark, inte är jag någonting annat än att jag var där just då det hände. Jag använde ohemula krafter att dra denna varelse upp på rätt sida av staketen. Jag brottande ned den dödslängtande varelse på asfalten, lade mig med hela min vuxna tyngd på hennes så späda kropp, låste sparkande ben med mina ben, grep om handledernas skörhet med mina grova och starka livshänder. Lade min mjuka kind mot den lilla flickans tonårskind, talade om vad livet är och handlar om i hennes låsta föreställning om att det inte längre hade någon kvalitet. Jag ville lägga min livsvärme i den kropp jag hade under mig.

Då ambulans och polis kom så var jag inte anhörig alls. Jag hade gjort mitt. I några skälvande minuter var jag lugn och stilla. Fortsatte promenaden över bron. Vid brons slut kom chocken. Då mötte jag mina egna barn. De stod där så levande och så verkliga, så stora och starka. Jag föll in i deras armar. Plötsligt så skör och så svag. Jag är ingen stark människa. Jag har inte ohemula krafter, jag kände utmattning, sorg och märklig tomhet.

Det unga, det sköra, det framtida höll på att gå mig ur händerna! Då blir man stark. Man bara blir det. Att ta sitt liv. Att få sitt liv.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Sorg, Strategier. Bokmärk permalänken.

3 svar på Det svåra – det dödligt svåra – och sorg över den

  1. Carina Hasselgren skriver:

    Blir tårögd när jag läser detta för jag har också räddat ett liv en gång. Jag ringde i rätt ögonblick och fick en dåsig människa som var på väg in i medvetslöshet (skapad av många tabletter) att ringa ambulans. Det var i sista minuten och jag vill tänka att mitt samtal fick henne att ändra sig, trots att jag inte visste hennes situation just då.

    Men jag har också missat att rädda och det känns i hela kroppen. Jag förstod inte förrän det var för sent och det gör mig både arg, ledsen, förtvivlad och… allt. Det enda jag kan göra är att fortsätta jobba för att alla människor omkring mig, kanske framför allt mina elever, ska må bra. Så bra som det bara går.

  2. Anne-Marie skriver:

    Tar emot dina tankar Carina. Det är en märklig känsla att ha räddat någon. I efterhand blir det stort att tänka, för stort tänker jag, för man är inte någon räddare utan man agerar utan tanke – för att livet självt kräver det. Och det mänskliga ögats kraft att se sina medmänniskor är avgörande.
    Jag minns en kvinna som kom fram till mig då jag grät på en offentlig men frivillig plats, jag skulle flygplansresa och hade tagit avsked. Avskedet smärtade mig. Jag grät lite i smyg. Men hon kom fram och lade sina omtankar i mitt knä – I can see you are very sad, please continue crying, I bet you really love what you just said goodby to, right? Jag nickade. Och så fick jag yttre ord för det jag inom mig kände. Det värmde så otroligt. Avsked är inte lätta saker. Ibland kan man vifta bort dem med enkelhet, med det slutliga avskedet får man i repris i oändlighet.
    Med omtanke,
    Anne-Marie

  3. Pingback: Tweets that mention Det svåra – det dödligt svåra – och sorg över den « Anne-Marie Körling -- Topsy.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.