Ibland känner jag mig riktigt stolt. Det är när jag har fått någon annan att göra sina storverk. Då står jag där i bakgrunden och ler. Det är som att ha hjälpt en unge att lära sig cykla, den där lilla, lilla sekunden då man ser det där barnet cykla iväg helt på egen hand. Och sedan dess vara en självständig cyklist. Finliret får man väl alltid fila på men i stort sett har man givit iväg sitt ställföreträdande hopp om den lärandes förmåga att lära sig cykla. Och när väl cykelturen äger rum, om än på lite vingliga hjul, så är kunskapen erövrad. Då blir jag stolt. Och det tillåter jag mig bli och vara.
Idag kände jag så – jag blev stolt över att jag satte en annan person i rörelse. I djupet av mitt pedagogiska hjärta tänker jag – detta är ju själva lärarjobbet. Den att vara stolt över elevens egna förmåga. Och att jag inte längre behövs. Men vänta … från nuet till morgondagen… jag har en plan… en läroplan.
Idag har jag fått uppleva den här stoltheten. Och jag har liksom fullgjort mitt uppdrag …
Låt se – vad ska jag undervisa om i morgon?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
