Poetiskt läraruppdrag – att uppvakta ett frö

Willy Granqvist har hyllats av Johanna Ekström… i en dikt. Johanna Ekström skriver:

Kan man uppvakta ett frö?

Min pedagogiska glädje väcks med ens. Klart man kan uppvakta ett frö. Det är just det lärare ska göra. Uppvakta ett frö. Den växande människan. Och det frö som kan planteras i henne. Människan är en växande och tillväxande varelse. Vi sår frön i oss alla. Nyss bad jag om gåvor – musik som andra kunde ge mig – och visps är jag lärande. Det jag får öppnar upp för något jag inte kunde eller visste. Och jag lär mig något om mina givare. Alltså kan vi alltid uppvakta varandra. I oss finns något som kan vattnas eller plockas fram varsamt. Jag tror på uppvaktandet av fröet. Jag tror inte på väntan av uppvaknande. Utan just uppvaktande.

Jag uppvaktade mina minnen idag. Och såg mig själv plocka blåbär i en skog. Det var en syssla jag gärna ägnade mig åt förr. Jag tyckte om att sylta, koka äppelmos, göra mat i hemmet. Jag längtade intensivt till en blåbärsskog och en stubbe och lukten av skog. Denna vackra doft som bara skogen har. Jag insåg att jag i mina minnen uppvaktade något inom mig. Ett frö som fått lite solskugga och för lite vatten. För lite omtanke och för lite tillsyn.

Att uppvakta ett frö?

Ja, visst. I alla kan vi göra det. Uppvakta. Jag har uppvaktat mig själv och jag blev glad över det. I barnen kan vi uppvakta så mycket, men också i oss vuxna. Jag ska packa mina saker och ta mig till skogen. Och till bärfisarna, och stortallarna, och blåbärsgodiset och kanske ett och annat lingon. Jag ska göra det… och därmed har jag inte bara uppvaktat  – jag har satt det fröet  i växande rörelse.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *